Vägarnas ängsremsor – safari i närmiljö

Blomsterängar är på stark tillbakagång. Det är ödesdigert för pollinerande insekter. ”Räddare” är dikesrenarna, som inbjuder till intressanta safarin. Nytt är ängsremsor i åkerlandskapet.

Ängen är åkerns moder. Från bonde-stenåldern till 1800-talets slut har den gett näringsrikt foder till kreaturen. Medeltiden var ängens glansperiod. Men redan från början av 1600-talet överfördes allt mer ängsmark till åkermark. Vid 1800-talets senare hälft, med den kraftiga befolkningsökningen, togs det mesta av ängen i anspråk för odling. Kvar blev rester. I Söderåsbygden finns till och med en och annan ogödslad ängsmark kvar – som Räfshalen i Riseberga.
Effekten av färre ängar blev oväntad. De pollinerande insekterna, bin och humlor, fick allt svårare att klara sig. Till detta kom allt större odlingar av enväxtkulturer, som sädesfälten, samt besprutningen med gift. Bristen på pollinerare har redan börjat sätta avtryck på växtligheten, som bär och frukt. Bara den pollinering humlorna gör anses motsvara ett värde av 900 miljoner kronor – årligen.
Vid 1800-talets slut hade ängen spelat ur sin produktiva roll. Små fragment återstår. De artrika områdena har nästan försvunnit. Men en del finns i landskapet som är art- och blomsterrik. Det är vägkanterna i landsbygden, som i Söderåsbygden. De inbjuder till safari i närmiljön och kan bjuda på överraskningar. Det behövs inte stor botanisk kunskap för att få ett utbyte. Dessutom kan konstateras att det finns många insekter, både art- och antalsmässigt.
I England – och Sverige – forskas kring hur insektsantalet kan ökas. Det visar att i jordbrukslandskapet är det synnerligen lönsamt att skapa en remsa ängsmark, gärna blomsteräng. Det finns nämligen 500 gånger fler insekter i ängen än i enväxtkulturer, som t ex vete, på samma ytstorlek.