Njuter av livet varje dag!

Karl-Olof Lööw står det i körkortet och det var också det namnet han fick när han föddes för 67 år sedan i Ljungbyhed. Däremot är det under namnet ”Otta” som de flesta känner till Ljungbyhedaren, F5-profilen, golfaren, fotbollsfantasten, maken, pappan och farfadern Karl-Olof ”Otta” Lööw!

Otta är en riktig Ljungbyhedare och har varit orten trogen under alla år förutom några spännande avstickare.
– Jag växte upp inne på F5-området. Mina föräldrar bodde inne på området och jag är ”sladdisen” i en syskonskara på 11 barn. Det var en väldigt trygg uppväxt och inne på F5 fanns allt, till och med ett eget litet bageri och en trädgårdsmästare, inleder Otta.

Ottas far jobbade inom regementet och mamman var hemma och tog hand om de 11 syskonen. De träffades under 1920-talet och kärlek uppstod mellan mamman från Blekinge och pappan från Småland.
– Jag har kvar kontakten med många av barnen som jag växte upp med på F5-omårdet. Bland annat bor jag idag granne med en av dem som jag också bodde granne med under min uppväxt!

Att det var inom flyget Otta skulle arbeta fanns det aldrig något tvivel om. Flygplansmontör var yrket som lockade.

Nykär Otta på äventyr

Efter tiden på folkskolan i Ljungbyhed var det dags för yrkesskolan i Klippan. Förutom att närma sig drömmen om jobbet inom flyget träffade Otta också sin blivande fru, Ingela Ahl, på en skoldans.

– På den tiden var det lättare än idag att ordna en praktikplats och efter yrkesskolan gick jag återigen in genom grindarna till F5 och frågade om jag fick bli praktikant. Där fick jag lära mig att skruva på flygplan och skickades som 16-åring till Västerås för att gå på Flygteknisk utbildning. Det var första gången jag var utanför lilla Ljungbyhed. Jag minns det som en fantastisk tid med god kamratskap och en lärdom i att klara sig själv.

Tiden i Västerås varade i några månader och här kände Otta att han hittat rätt! Civila och militära flygplan plockades ner och ihop från grund till färdiga flygplan och när Otta återvände till Ljungbyhed väntade både arbete på F5 och giftermål med Ingela.

Dessutom hann Otta med att som 19-åring åka till Cypern och göra FN-tjänst som Blå Basker för att hjälpa till vid gränsen.
– Det var inte våldsamt och då hade man en präst som var president som arbetade hårt för freden mellan turkar och greker. Jag har gjort resor till samma område senare i livet, och det är sorgligt att se att den fredliga visionen inte upprätthölls.

Hemligheter och kamratskap

Otta har alltid varit sugen på nya utmaningar i sitt yrkesliv så när erbjudandet kom att utbilda sig till förman och chef tog han chansen. Fram till 1971 jobbade han som civil montör på F5.
– I början av 70-talet var det ett jobb på drivmedelssektionen som blev ledigt och det sökte jag. Jag började från grunden och körde och tankade flygplanen som kom in. Efter bara ett litet tag blev jag drivmedelschef vilket innebar att jag ansvarade för stora depåer och anläggningar. Det var en hel del hemligheter på den tiden där vi hämtade bränsle i bergsförråd och blev utplacerade på hemliga flygbaser. Nu efteråt har man ju insett hur mycket man verkligen var med om och fick uppleva!

Otta återkommer ofta till sammanhållningen inom flygvapnet. Vänner som följts åt genom livet och håller kontakten än idag är en röd tråd för Ottas del.
– Det var en väldigt stark sammanhållning inom flygvapnet, oavsett vad du jobbade med och hade för position.

Motgångar och förändringar

Så kom den där mörka dagen 1998. Då fick F5 i Ljungbyhed beskedet att man skulle lägga ner anläggningen.
– Det är den största motgång jag haft i livet. Hur skulle jag klara detta, hur skulle det bli nu?

Otta sökte jobb på F10 i Ängelholm och tillsammans med många före detta kollegor från F5 gjorde han en flytt över till Ängelholm. Samtidigt var han hårt engagerad fackligt och försökte påverka beslutet angående nedläggningen av F5.
– Det var en tuff tid. Det kändes så bittert att bland annat lägga ner flygskolan som funnits där sen Enoch Thulins era. Det var inte en lätt tid. Att dessutom se den trygga miljön i Ljungbyhed och inne på området försvinna var inte heller trevligt, fortsätter Otta.

I Ängelholm blev Otta och de andra ”Ljungbyhedarna” varmt välkomnade och även här hamnade Otta på drivmedelssektionen. Här jobbade han från slutet av 1997 fram tills 2005 när även F10 fick nerläggningsbeskedet.
– Vi hade byggt upp en drivmedelsanläggning i Ängelholm som var hypermodern för sin tid. I den var 100-tals miljoner investerade och så skulle det bara läggas ner. Det var återigen ett tufft besked.

Dessutom fick Otta 2003 en omvälvande upplevelse i form av en hjärtinfarkt.
– Det var givetvis fruktansvärt. Efter det fick jag göra en bypass-operation och jag har fått en annan syn på livet. Jag är mer tacksam och ödmjuk inför livet. Idag är jag helt frisk och känner inte av några komplikationer.

De sista åren som yrkesverksam spenderade Otta på Revingehed. Nu var arbetsuppgifterna återigen drivmedel, men denna gång inom det marina försvaret och armén. Vid årsskiftet 2012-2013 gick Otta i pension.
– Jag har massor av minnen från mina yrkesverksamma år. Framförallt har jag sett hur utvecklingen gått framåt. Jag har varit med om allt från att tanka flygplan med tratt till att tanka ett flygplan i luften. Jag har haft förmånen att träffa massor av folk genom mitt arbete och sett flygplanen förändras från dåtidens veteraner till dagens Gripen.

Nostalgisk föreningsmänniska

Otta har alltid brunnit för föreningslivet i Ljungbyhed. Det är framförallt inom fotbollen och LIF som han lagt ner sin själ. Sedan 1956 har han spelat i klubben och hunnit med knattelaget, pojklaget, A-laget och numera är han verksam i de aktiva veteranerna som bland annat arrangerade klubbens
stora 75-års fest som nyligen ägde rum. Genom de två egna barnen, en dotter och en son, blev han dessutom en engagerad lagledare, ”materialare” och tränare. Han tillhör ligan bland de tio i LIF som gjort flest matcher för klubben, 392 seniormatcher hann Otta med innan han la fotbollsskorna på hyllan.
– Jag erkänner att jag är en nostalgiker. Jag tycker det är roligt och intressant att leta fram historiska dokument och jag har också jobbat som guide på militärhistoriska museet under en tid.

Ett annat föreningsintresse som dykt upp på nytt efter att ha legat på is ett tag är golfen.
– Vi hade en egen golfbana på F5 och någon gång på 60-talet började jag spela golf. När barnen var små tyckte jag att det tog för mycket tid, men nu när de är vuxna och utflugna har jag tagit upp det intresset. Idag är jag vice ordförande i Ljungbyheds golfklubb, har 16,0 i handikapp och kan stoltsera med två stycken hole-in-one. Det är en social och kul bollsport där man träffar mycket folk. Jag trodde nog aldrig att jag skulle bli en golfare, men så blev det, skrattar Otta.

Ett aktivt yrkes- och föreningsliv med många utmaningar och familjeliv på det. Hur har Otta fått vardagen att gå ihop kan man ju undra?
– Jag har alltid haft en förstående hustru som ställt upp och hjälpt till. Våra barn har övertagit mitt intresse för föreningslivet. Vår son sysslar med fotboll och vår dotter höll på med hästar, så jag har spenderat många timmar i stallet också, konstaterar Otta som idag följer de tre barnbarnens fotbollsmatcher med stort intresse.

Otta har nu inlett de första åren som pensionär och han hoppas på mycket fritid med familjen och sina intressen. Tillsammans med före detta kollegor och kära vänner hittar du honom ofta på Ljungbyheds Golfklubb och är han inte där så kan det mycket väl vara så att Otta hejar på LIF på Ljungvallen. Han och hustrun Ingela sitter gärna på altanen i sitt älskade Ljungbyhed och Otta konstaterar med glädje att livet varit en fantastisk resa.
– Vi har varit lyckligt lottade med allting. Jag och min älskade hustru har barn, barnbarn och har firat 42-årig bröllopsdag tillsammans. Vi delar många gemensamma intressen och det är det som gör att det fungerar. Däremot kan jag inte laga mat, men det har tydligen fungerat bra ändå, avslutar Otta med ett skratt!