Fastlagsriset – ”piskan” som blev prydnad

Påsken inramas av fjäderprydda ris. Numera finns bara en form av ris – påskriset, sedan fastlagsriset och påskriset blivit ett. Det innebär att ”piskan” – alltså fastlagsriset – blivit prydnad.

Fasta som inslag i kulturella och religiösa ritualer har anor långt tillbaka i tiden. Inte minst i primitiva religioner är fastan ett stort inslag. Det rörde sig inte om att avstå från vatten, som bara klaras två till fyra dagar, utan från mat – oftast från kött och ägg. Fastan kunde vara under lång tid. Vid långvarig fasta hamnade den fastande i ett tillstånd av extrem mottaglighet för intryck som ansågs ge visioner.

Det berättas att Jesus gick ut i öknen för att fasta inför påsken. Det var i 40 dagar. Att kristna skulle fasta inför påskfirandet drevs fram från Rom utökades till 40 dagar under 200-talet och fastställdes vid kyrkomötet i Nicea år 325. Fastan i den form som utövas i modern tid har till och med sträckts tillbaka till Kyndelsmässodagen. Det handlar inte att avstå från någon form av mat. Tvärt om.

Under fastlags- och påsktiden tas fram speciella ris. Särskilt påskriset anknyter till en gammal trädkultur. I trädkulturen firas vårens och grönskans återkomst. Påskriset plockades in och sattes i vatten i god tid före påskhelgen, så att riset var utslaget och bostaden kunde pyntas i grönt. Med tiden pyntades påskriset med färggranna tyg- och pappersbitar. Och från Stockholm spreds seden att förse påskris med färggranna fjädrar. Faktiskt är det bara i Sverige och Finland som påskris med fjädrar förekommer.

Fastlagsriset har en annan tradition. Det plockades in vid fastetidens början – utan pynt. På fettisdagen användes det för att ”piska” familjen, för att påminna om lidande och försakelse. Sedan en ny ”piskning” på långfredagen för att påminna om Jesus lidande. Med tiden pyntades fastlagsriset, ”ris” gjordes även i ståltråd och gavs bort. Vid 1930-talets början fanns bara ”ett ris” – det fjäderpyntade påsk/fastlagsriset, som vi har i dag.