Zignerat Zachhau
När jag skriver detta sitter jag inte alls i Klippan utan mycket längre bort. Jag och min nyblivna man gifte oss på en lördag. På söndagen packade vi våra resväskor och flög i 25 timmar till Hawaii. Med hjälp av iPad och iPhone tyckte vår dotter Ebba att det var kalas att flyga flygplan. Tack Steve Jobs och Apple!
På Hawaii stannade vi på ön Kauai. Sol, sand, vattenfall, helikoptertur, snorkling och MASSOR av friterad mat och vitt bröd fyllde våra dagar. Mitt stenhårda stenålderskost-liv á la stenåldersmänniskan Ötzi fick inte följa med dit. Ötzi blev stoppad i tullen!
Nu har vi landat på nästa ställe, Klippiga Bergen i Colorado. Här ska vi bo i tre månader (!!!). Vi har bytt hus med en amerikansk familj. Jag, min man (vuxenpoängen på att kunna säga så, MIN MAN, måste ju vara minst
1 000!), min syster Frida och vår dotter Ebba bor i ett gigantiskt hus med utsikt över Klippiga Bergen. Det ska bli spännande att leva det amerikanska livet. Tror jag. Emellanåt längtar jag hem jättejättejättemycket, men det går över ganska fort. När jag ser löven som skiftar i färg på bergen, när vi leker med Ebba, när små jordekorrar sitter utanför vårt hus och när vi går och handlar i en amerikansk livsmedelsaffär. Då känns allt spännande och äventyrligt.
Jag har varit så nervös för bröllopet, alla flygresorna och för husbytet. Tänk om det inte fanns något hus? Dessutom hade vi två små detaljer som spökade på vägen hit….
– Ojsan, vårt utresedatum var tydligen en dag över de magiska 90 dagarna man som turist får spendera i USA. Resebyrån som vi bokat genom fick eld i röven och genom amerikanska ambassaden fick vi bokat om hemresedatumet. Med familjens nya gemensamma efternamn (Zachhau) hade vi antagligen hamnat på Guantanamo
allihop om vi stannat den där extra dagen.
– Vi glömde att lämna in hindersprövningen till prästen. Hindersprövningen måste lämnas in direkt för att giftermålet ska vara giltigt. Det var visserligen en fantastisk dag, med MacGyver-låten som utgångsmusik, dans natten lång och massor av fina tal, men det hade ju känts tråkigt att behöva bjuda in alla igen. Men hurra hurra för min lillasyster Lina som ordnade allt det där när vi åkte till USA. Nu är Daniel och jag gifta på riktigt!
Jag sitter på Starbucks och tittar på livet utanför. Amerikaner, amerikanska bilar och amerikansk polis passerar förbi utanför. Och jag blir glad för att vi befinner oss här och vår dotter hojtar mommymommymommy till mig och bye bye bye till alla hon ser. Det blir nog bra det här.
