Brottning, brottning, och brottning!

Det var en minst sagt nöjd Jenny Fransson som återvände till Klippan efter tävlandet i OS i Rio för någon månad sedan. Många vet nu att Jenny fick ett OS-brons och att hon var den första svenska kvinnliga brottare som tagit medalj i OS. Men vem är Jenny Fransson?

Det är inte så få unga män och kvinnor som hamnat i Klippan som en följd av sitt stora intresse för brottningssporten. Sedan 1950-talet har brottningen varit stor i Klippan och Jenny är en av många som fått bra förutsättningar för att träna och tävla genom att flytta hit. Jenny kom till Klippan genom att förbundstränaren Fariborz Besarati hade hamnat här och genom det stärktes Klippan som ett centrum för dambrottningen i Sverige.

– Jag tränade för Fari i Gällivare när han erbjöds jobb på Brottningscenter i Klippan, berättar Jenny. Vi var ett gäng tjejer som tränade för honom där och sedan kom till Klippan.

Värmland och Piteå

Jenny föddes 1987 i Molkom utanför Karlstad, men när Jenny var liten flyttade familjen till Öjebyn utanför Piteå där Jenny växte upp. Idrottsintresset var stort i familjen, alla hennes fem syskon har hållit på med olika sporter, mer eller mindre. Mamma Kristina var aktiv som tränare i handboll och fotboll och arbetade också aktivt inom Svenska Brottningsförbundet under en period. När Jennys äldre bröder tränade brottning så hängde Jenny med. Redan vid 5½ års ålder var Jenny frälst för brottning. Jenny provade visserligen bågskytte, handboll, fotboll, ridning och skidåkning, men vid tio års ålder blev det den klassiska kampsporten brottning för hela slanten. Och så är det än idag.

– Jag tyckte brottning var jättekul, och det är det fortfarande! säger Jenny. Jag är en tävlingsmänniska och gillar att vinna. Jag blir sur när jag förlorar.

Förebild

I Rosviks IK där Jenny tränade brottning fanns den sex år äldre Heidi Skemark som 1999 blev världsmästare för juniorer. Hon blev en förebild för Jenny och Heidis framgångar sporrade till träning och tävling. Jenny satsade på brottningen.

– Som femtonåring flyttade jag trettio mil norrut till Gällivare där det fanns ett gäng tjejer som tränade under Fari Besarati. Familjen Mattsson med de brottande systrarna blev min fadderfamilj. Så jag började gymnasiet där, naturvetenskapliga programmet, fortsätter Jenny. Det sista året på gymnasiet gick jag hemma i Piteå, men efter två år var jag tillbaka i Gällivare.

Till Klippan

Det var svårt att hitta sparring i Gällivare och även om kompisen Henna Johansson också tävlar i en av de tyngre klasserna, så var hon lite för lätt för Jenny. En viktig del av träningen är att få variation i motstånd när man tränar match och då är de internationella träningslägren viktiga. Resan gick till Klippan 2008 där tränaren Fari fått jobb på Brottningscenter. Tjejgänget från Gällivare, med Jenny, Henna Johansson och systrarna Johanna och Sofia Mattson, fick fler och nya tränings-kompisar.

– Det var bra för mig att komma hit, säger Jenny. Jag fick bättre sparring här och det är betydligt närmre till tävlingar och träningsläger. I Klippan är det nära till allt.

God fysik och skador

En brottare bör vara stark, vara smidig och snabb och ha bra kondition. Till det skall man ha talang för den teknik som krävs i brottning.

– Min starka sida är nog min styrka helt enkelt, konstaterar Jenny. Jag är stark. Och jag har förbättrat min balans genom åren. Mitt favoritgrepp är nacksving.

Men livet som idrottskvinna är hårt och den tuffa träningen sliter på kroppen. Jenny har blivit knäopererad nio gånger och i axeln en gång.

– Idag förstår jag att jag skulle varit lite försiktigare efter mina skador och operationer, och inte haft så brått med att börja träna, säger Jenny eftertänksamt. Men jag har varit otålig och velat komma igång med brottningen. Det är så kul att träna! Men man har alltid ont någonstans i kroppen.

Mental träning och diet

Jenny har tävlat i de högre klasserna på damsidan, 72 och 75 kg, men när man för två år sedan ändrade indelningen av viktklasser valde hon att gå ner till 69 kg. Några problem med bantningen har hon inte haft utan hon har följt de råd som hon fått av den dietist som arbetar i Sveriges Olympiska Kommittés resursteam. Hon har även fått hjälp av en idrottspsykolog för att bli bättre på att fokusera vid tävling.

– Det går inte att tro att man skall vinna, bara för att man slagit en motståndare tidigare, slår Jenny fast. Det gäller att ta en match i taget och koncentrera sig på den. Jag har blivit bättre på att fokusera på det som kommer närmast.

Ekonomi

Sedan 2007 har Jenny fått ekonomiskt stöd från SOK, Sveriges Olympiska Kommitté, vilket har varit grunden för hennes ekonomi. Förutom lite extraknäck som personlig assistent och lite städjobb har Jenny kunnat ägna den största delen av sin tid åt brottning. Att leva med små inkomster har blivit en självklarhet för Jenny.

– Man klarar sig, konstaterar hon. På träningslägren betalar SOK mat och husrum, så då gör man inte av med så mycket pengar.

Världsmästare och OS-medalj

Jenny blev europamästare för juniorer 2006. Efter ett flertal placeringar precis nedanför prispallen på internationella mästerskap fick Jenny så en fullträff några månader efter OS i London 2012. Hon fick revansch för niondeplatsen vid OS och blev världsmästare i Edmonton. Efter det har hon blivit nordisk mästare 2013 och har nu 10 svenska mästerskap.

Men den färskaste medaljen känns kanske ändå bäst. Störst uppmärksamhet har det blivit efter OS-bronset i Rio de Janeiro. I matchen om bronset slog hon den dubbla juniorvärldsmästaren Dorothy Yeats och Jenny kände glädje, men även en viss lättnad, när hon kunde åka hem med en medalj.

Uppvaktningar

Väl hemma väntade uppvaktningar; på Arlanda, i Kungsträdgården i Stockholm, på flygplatsen i Ängelholm möttes hon av gratulanter. I Klippan tog kommunen emot henne och tränare Fari Besarati med en ceremoni, till det även en uppvaktning från Klippans Brottarklubb.

– Det var häftigt att få vara med i Rio, allting är ju så stort på OS. Och vi brottare får ju inte så mycket uppmärksamhet som det blev nu. Nu känns det tomt att inte ha något mål, men jag tänker nog inte sluta nu. Jag känner mig i bra form och njuter av det som vi har åstadkommit.

Kompisgänget på Brottningscenter som har stöttat varandra kan även fira ett OS-brons för Sofia Mattsson, dubbel glädje bland brottartjejerna! Stort stöd har Jenny också haft av familjen och sambon Jalmar Sjöberg, som själv varit brottare på elitnivå och vet vad en hårdsatsning innebär.

För första gången på länge kan Jenny sitta i lugn och ro och glädja sig åt tillvaron. Umgås med Jalmar, åka till Skäralid som hon älskar med sin franska bulldogg Tiger, äta upp allt lösgodis som hon fått efter OS, och fundera lite på framtiden. Kan det vara dags att skaffa sig en utbildning, kanske? Vi får se vad hon väljer för framtid. Att Jenny Fransson älskar brottning, det är en sak som är säker i alla fall!