Zignerat Zachhau
Små snödroppar tittar fram i trädgården som en liten påminnelse om att våren närmar sig.
Jag har lärt mig att inte ropa hej alldeles för tidigt, för fortfarande kommer jag vissa morgnar ut till min bil och får svärandes och frysandes skrapa rutorna. Ekvationen: hög bil + kort isskrapa + kort Johanna = en framruta som alltid har en rand av is kvar i mitten som jag inte lyckas skrapa bort.
Nu har min minsta flicka börjat på förskolan också. Mannen har börjat jobba och vi försöker få in rutinerna. Vi hade en vecka hemma med VABruari-sjukor. En vecka senare släpade jag mig till jobbet igen. Min man som varit lika sjuk slog till och åkte Vasaloppet. 12 timmar efter att startskottet smällt kastade han sig över mållinjen samtidigt som jag skötte vardagen med förskola, jobb och livet.
Vår minsta flickas första riktiga dag på förskolan var jag så hysterisk som en förälder kan vara. Antal gånger jag ringde för att kolla så allt var okej: två. Den tredje gången lämnade jag ett meddelande på telefonsvararen.
Vissa dagar går det mesta helt åt skogen. Just denna dag var en sådan dag. När jag kör hem bestämmer sig min bil för att efter ungefär var 5:e kilometer börja bete sig konstigt. Då måste jag stanna, stänga av den i någon minut och sen fungerar det fint att köra igen.
30 minuter för sent sladdar jag in på förskolan. När jag kommer innanför dörrarna och ser min lillalilla tjej så börjar jag böla. Du vet den sortens gråt som inte tar slut och som bara blir värre när någon frågar hur det är. Helene Bergström-gråten med förkylningssnoret hängandes ner till knävecken. Åskådare till denna show: samtliga barn som skulle äta mellis.
– Men mamma, jag vill inte hem nu, jag vill ju ääääätttaaaaaa MEEEELLIIISSS, hojtar den stora flickan och den lilla nickar instämmande.
När maken ringer och är ömklig för att han har ont i kroppen efter 12 timmar på längdskidor (som han aldrig åkt innan…), väser jag bara åt honom att komma hem. Nästa år är det jag som åker mellan Sälen och Mora. 12 timmar på skidor, LJUVA EGENTID!
