Zignerat Zachhau

God fortsättning och hej 2017! Nu tar vi ett rejält grepp kring det nya året och gör det bästa av det. Det finns inga hinder, bara möjligheter! Carpe diem!

Ny dag och nya möjligheter och annat skit som välavlönade föreläsare gärna propsar på oss. Åt helvete med allt sånt, jag vill bara bli känd och smal, är det så mycket begärt? Jag älskar nya projekt. Det brukar inte hålla i sig så länge men jag är däremot myyycket engagerad så länge jag har intresset uppe. För tillfället är det garderobsrensning och plastbanta som jag sysslar med mest. Garderobsrensningen innebär att allt som inte är svart, vitt och grått åker ut. De som känner mig vet att färger, mönster och känslan av att en enhörning gått in och spytt i min garderob kännetecknar min klädstil. Men slut med det.
– Vad händer? Hur mår du?, frågade mina systrar oroligt samtidigt som regnbågsfärgade byxor och paljettbeströdda linne åkte till loppis.
– Jag blir 34 i år och klär mig som My little ponnies bortglömda kusin. Nu blir det en vuxengarderob, svarade jag förnuftigt. Min garderob är mycket, mycket tom nu. Det fanns inte så mycket att spara när jag gick efter de hårda kriterierna. Jag tittar mig i spegeln. Jag är vit, grå och svart. Ohh vad jag saknar mina batikfärgade tröjor och flerfärgade strumpbyxor…. För mig är kläder kul. Kläder är färg och kläder sprider glädje. Kläder är kombinationer där bäraren tänkt själv och inte gått efter vad andra säger och tycker. Kläder är signum och identitet. Kläder är en mjuk klapp på kinden eller en signal om att: här är jag, frågor på det? Men nu. Vitt, grått och svart. Vem blir glad av det?

Nästa grej på listan: plastbanta. Att det är massa skräp i prylarna vi har i våra hem kommer inte direkt som en överraskning. En jullovsledig natt fastnade jag på en sida om plast och dess inverkan på oss. Orkade inte läsa allt men uppfattade svart, plast, kök, megafarligt. Det räcker för mig så ut med ungarnas plastbestick och tallrikar av plast. Ut med stekspadar, vispar och annat plastigt i köket. Tittade ner i lådan med plastburkar och kände giftet komma ångande.
– Kolla vad jag fyndat, hojtar maken och kommer innanför dörren med tio plastlådor att ha mat i.
– AAAA, skrek jag, gjorde korstecken, kastade vitlök på honom och väste som Smeagol i Sagan om ringen.
– Vi ska faktiskt bara ha glasburkar, informerade jag och hoppades på att slippa förklara varför. Argumentet med giftiga saker rakt in i kroppen räcker dock för mig.

Så nu är vi alltså i år 2017. Året då min garderob blev vuxen och jag förklarade krig mot plasten. I boken ”rensa i röran med feng shui” handlar det bland annat om att vi är känslomässigt bundna till våra prylar. Skoja min feng shui-doja! Jag vaknar mitt i natten och kallsvettas i min gråa pyjamas. Som en urtvättad svart/grå pappersmassa ser jag kläderna jag lagt fram för morgondagen. Svarta bralls och en grå tröja. Hur gick det till? Mina färgglada tokiga kläder kallar på mig! Jag är så känslomässigt bunden till mina älskade tokiga kläder att vi bildar ett eget nystan. Nu måste jag rusa till Röda korset och köpa tillbaka alla mina kläder.