Marknaderna – hantverkarnas ”butik”

Marknaderna var hantverkarnas ”butiker”. Antalet marknader nådde kulmen på 1800-talet. Men hot kom – varuhusen. Dagens marknaders försäljning är av liten betydelse.

Handeln var i äldre tider mest förlagd till städerna. Där ordnades stadsmarknader och frimarknader, inom städernas gränser. På frimarknader var det fri försäljning för alla. Stadsmarknader endast för stadsborna. Lantmarknader, de stora marknaderna, fanns på landsbygden där alla kunde delta. Söderåsbygdens stora marknad fanns i Riseberga, som 1764 blev Åby marknad. Där var handeln fri för ”landsbygdens folk”. För hantverkare var marknaderna viktiga. Då blev arbetet omvandlat till pengar. Några marknader var viktigare än andra. Som särskilt viktig sågs Åby marknad.
Ofta fanns olika hantverkstraditioner i bygderna: Spinnrockssvarvning i Perstorp-Oderljunga, träskotillverkning i Färingtofta, korgar, stegar mm i Örkelljunga.
1864 ändrades allt. Då kom näringsfrihetsförordningen. Butiker fick etablera sig fritt. Det påverkade marknadernas status. Dock inte så som nya försäljningsidén – varuhusen. På 1860-talet uppstod varuhus i Frankrike, Belgien och USA. Idén kom till Sverige vid 1900-talets början. NK (Nordiska Kompaniset) startade 1902. Ett varuhus blev en form av marknad. Hantverket fick det svårt och sjönk till hobbynivå. Marknaderna blev mest folknöje. Dock har antalet förblivit stort, inte minst genom föreningsmarknadernas tillkomst.