Klippans park 85 år – arbetslösas verk

En centralort ska ha en park. Det ansågs i Klippan, men tog tid att förverkliga. Lågkonjunktur och arbetslöshet drev på. För 85 år sedan invigdes parken.

Tanken på park kom på allvar upp 1898. Då ansökte Klippan om att bli stad. Men stadstanken drogs tillbaka, av kostnadsskäl. Då föll även parkidén. Öster om Klippan fanns en allmänning. Där hölls årlig marknad. Då den flyttade till torget vid Gästis och allmänningen plöjdes upp 1912 fanns ett område för en park. Då var parken nära att förverkligas. Men första världskriget kom 1914, parkidén avfördes. I stället arrenderas området ut till odlingslotter, med början 1917. Arrendeavgiften var ett öre kvm, arrendetiden fem år.
1921 aktualiserades parkfrågan, men avslogs. Motivering: Området arrenderas ut till kolonilotter. 1922 sökte Klippan åter att få bli stad. En naturlig tanke var att anlägga en park, ansåg Otto Borg (S). Men stadstanken – och parken – ströks. Lågkonjunkturen hade djupnat, arbetslösheten ökat, statligt delfinansierade arbetslöshetsprojekt och kommunalt helfinansierade nödhjälpsprojekt var på väg att ta slut. Då togs parkidén upp, på tidigare allmänningen. Sågs som ett utmärkt projekt: Mycket manuellt arbete, inget behov av maskiner och låg kostnad. Trädgårdsarkitekt Victor Anjou planerade parken, med ett monogramliknande gångarsystem. Trädgårdsmästare Edvin Olofsson ledde arbetet med att anlägga parken, som inleddes den 1 september 1929. Den 30 juni 1930 invigdes parken, en förhållandevis stor park – 350 meter längs Vedby- och Klostervägen samt 300 meter längs Marknadsvägen. Då andra världskriget kom behövdes odlingslotter. Det ordnades i parken. Gångsystemet bröts upp, som sedan återställdes efter de ”raka linjernas idé”.
Parken kompletterades med lekplats 1942, fick plaskdamm 1948, musikpaviljong 1948, kiosk 1954 och berömda S:t Petri kyrka 1966.