Lupiner – hjälpare i Tjernobyl

Lupiner har namn efter latinets ord för ”varg” (lupus), syftande på att blommorna liknar vargtänder och ”biter” bra på gift i mark och har bl a planterats kring Tjernobyl efter kärnkraftsolyckan.

Lupin kom till Europa och Sverige från Nordamerika på 1800-talet. Den var en uppskattad trädgårdsväxt. Det är en odlad flerårig växt som kallades blomsterlupin i floraböcker. Lupinen, som ursprungligen hade blå blomma, fanns i liten skala i Sverige från 1800-talet. En bit in på 1900-talet blev den mycket populär. Då hade engelsmannen Georg Russel tagit fram praktfulla korsningar som gav olika färger. En kallades regnbågslupin som skiftade i färg från blått till rosa. Blomman blev odlad, men även spridd ut i naturen och finns i hela landet. Ytterligare en äkta lupin finns numera i Sverige, kallas sandlupin.
Lupinen är nyttig. Utöver att den fixerar kväve från luften, tar den upp och förstör gifter från marken. Fixeringen av kväve gör att den kan växa på mager mark, bl a vägrenar och banvallar. Att den kan ta upp gift från marken har uppmärksammats och utnyttjats i Ryssland efter kärnkraftsolyckan.
Lupinen är även en medicinväxt. Rötter och frön har rostats och använts som kaffe. Pulvriserade frön har använts inom skönhetsvården för att ”pigga upp hyn”.
Många uppskattar lupinen, men inte alla. Växten har en förmåga att överskugga andra växter, som lett till att blom- och insektsrika vägrenar och annat reducerats till en ”lupinåker”. Det gör att viktiga insekter som inte är anpassade till lupiner slås ut.