Zignerat Zachhau

/i ,

Jag har insett en sak som många runt mig insett för länge sen. Jag är fruktansvärt dålig på att laga mat. Det har inte varit något hinder tidigare, men nu har jag ju ett barn att ansvara för och utfodra, och då måste man ju på något vis kunna leverera ätbar mat.

Jag har försökt lokalisera problemet i det här och kommit fram till följande: Jag är inte så bra på att följa recept. Jag vill gärna tro att jag likt allt annat i mitt liv bara kan improvisera och tänka kreativt så blir det smarrig mat, precis som på tv. Där har vi fel nummer 1. Det blir liksom inget bra på det viset.

Fel nummer 2: När jag väl bestämmer mig för att följa ett recept tar jag det krångligaste jag kan hitta. Stenålderskost med nötter/frö/kött/saker som jag får åka Sverige runt för att få tag i. Som tar en halv evighet att tillaga och ändå smakar skit.

Fel nummer 3: Jag har inget tålamod för matlagning. Sådär ja, korv Stroganoff på spisen. Då hinner jag sortera en låda/läsa en bok/sitta på altanen. VAAA? Brände det fast? Och jag som bara hade det på 12:ans temperatur. Det ska väl sköta sig själv?

Min topp fem över misstag i köket:

• Bjöd min syster och hennes kompis på kyckling i folie. De spydde i tre dagar.
• Julskinkan julen 2014. Hmm, jo, den är nog klar tänkte jag och griljerade bara. Den var inte alls klar. Den var rå och skulle vara i ugnen i minst en miljon timmar. Ett sådant misstag går inte att rädda.
• Julbröd 2014. Julsallad 2014. Tveksamt om jag får vara med julen 2015.
• Påsktårta påsken 2013. Cheesecake med Philadelphiaost. Fast jag tog Philadelphia med gräslök. Blir fortfarande äcklad när jag tänker på det.
• Fisksoppa vintern 2014. Här har vi improvisationsfelet igen. Nej, nej och åter nej.

Nu har vi börjat prenumerera på matkasse. Jag MÅSTE följa receptet och göra precis vad det står i instruktionerna. Inte hitta på egna ingredienser eller annat som kan förstöra maten.

Första dagen med matkasse-middag följer jag receptet till punkt och pricka fast jag egentligen vill gå bananas. Jag serverar dottern och hon börjar äta.
– VAD GOTT MAMMA! JÄTTEGOTT!, säger hon förvånat.

Jag får nästan tårar i ögonen. WOW! Det var det bästa betyget jag någonsin fått i köket. Får bara inte låta detta stiga mig åt huvudet, då är risken stor att jag börjar improvisera igen.