Mjölkört – växten med 85 namn
Mjölkörten (Epliobium angustifolium) är vildväxande, har funnit i vårt land sedan forntiden. Det sägs: ”När sista blomman blommat ut är sommaren slut.” Den trivs på kulturpåverkad mark som dikesren, hyggen – och banvall. Det senare har gett växten ett av namnen – rallarros. För där rallarna drog fram och bröt mark för spår dök rallarrosen upp – och spred sig. Växten har egenheten att frigöra kväve ur röjd mark. Sitt officiella namn – mjölkört – fick växten av den mjölkliknande saften. Bland de många namnen kan nämnas: skogsflamma, himmelsmjölk och brudblossa.
Mjölkörten har många positiva egenskaper. Den betraktades som en bra foderväxt, ansågs öka mjölkproduktionen hos kor och hos människor. Det har fog för sig. För växten är vätskedrivande, har egenskaper att vara ”sammandragande och sårrenande”, bladen ger ett te för mun- och gurgelvatten. Fröhåren användes för att spinna garn. Försök gjordes att använda fröhåren som ersättare för bommull, ljusveke gjordes av fröhåren.
Växten användes i matlagning. De unga bladen och skotten åts direkt som sallad, rötterna torkades, maldes och användes vid bakning. Dessutom var växtens blad de bästa te-ersättarna. Fick bladen även jäsa blev smaken ”nästan som äkta
kinesiskt te”. Det senare utnyttjades i Ryssland, men även i Finland. I S:t Petersburg tillverkades te. Då äkta kinesiskt te var dyrt lät man blanda det med mjölkörtsblad. Förfalskningen upptäcktes och stoppades.
Mjölkörten är rikligt förekommande i Söderåsbygden, bl a annat utmed järnvägsspår och vägar.