Metern – en bråkdel av en sekund
”En meter är en meter.” Så ses det på saken. Men hur vet man det? Det krävs en definition som alla är överens om. Detta har skiftat genom åren. Nu används ljusets hastighet som mått. Sedan den 20 oktober 1983 gäller: ”En meter är längden av den sträcka som ljuset tillryggalägger i fria rymden under tiden en 299 792 458 – dels sekund.”
Skulle det vara någon mening att mäta måste enhetliga mått finnas. Det insågs direkt. Kring år 2 500 f v t hade man enheten ”cubit” – avståndet mellan armbågen och fingerspetsarna (52 cm). ”Cubit” var indelad i 28 enheter – som fingerbredden – som var indelad i en liten enhet kring en mm. Det räckte då och gjorde så i tusentals år.
I England ställdes resultatlösa krav på exakt måttenhet på 1200-talet. Först på 1600-talet höjdes åter kravet på standardmått. 1657 deltog svenskan Stiernhielm i diskussionen. Han föreslog ett system där enheter för massa, längd och volym i vatten ingick. Det föll bort. 1669 föreslog nederländske fysikerna Huygen att en meter skulle vara sträckan en pendel avverkade på en sekund. Det avfärdades. Sträckan var inte lika överallt. På 1700-talet talades det om att använda bågsekund av linjer mellan nordpolen och ekvatorn. Men mätningarna tog tid.
Krav på universell måttenhet, byggt på vetenskap, slogs fast efter Franska revolutionen 1789. Ett metersystem antogs 1799: ”En meter är en tiomiljondel av avståndet mellan nordpolen och ekvatorn vid en linje över Paris.” Standardmått utarbetades, som visade sig bli 0,2 mm för kort. Dock ändrades inte detta, eftersom många redan anslutit sig till nya måttenheten.
Krav på ännu precisare mått ställdes. Optiska enheter och våglängder användes. 1960 definierades en meter som ”1 650 763,73 våglängd i vakuum av oranges spektrallinje mot isotopen krypton-86”, som förfinades till ovan angivna mått från 1983. Det måttet antas stå sig – men tumstock och stegning fungerar fortfarande.