Åter varg i Skåne – ”siste försvann” 1862

Varg håller åter på att etableras i Skåne. Uppfattningen var att sista skånska vargen ur ”riksstammen” sköts 1862, den sista i Söderåsbygden 1860 – i Bjersgård.

Vargen är vida spridd, genom unik anpassningsförmåga. DNA-arkeologer ser att människan påverkat vargen 100 000 år och gjorde den till husdjur i bondesamhällen för 20 000 år sedan. Vargen beskrivs som elak. Skriftliga dokument finns i antiken. I bibelns Matt 7:15 nämns ”varg i fårakläder”. Barn fick höra att precis som ”räven var slug”, ”biet flitigt” och ”åsnan dum” så var ”vargen elak”. Kraftigt påverkades barns – och vuxnas – bild av vargen av sagan om ”Rödluvan och vargen”, som är en ”vandringssaga” som ingick i Charles Perraults sagosamling som gavs ut i Frankrike redan 1697!
Landskapslagar behandlar vargfrågan. Krav på skallplikt, varggårdar och varggrop fanns i lagstiftningen in på 1800-talet. Varje socken skulle ha en varggrop, som finns kvar i Söderåsbygden i Riseberga, Bonnarp, Stidsvig. Alla som ägde kreatur hade plikt att delta i gemensamma drevet. Sköts varg utanför drevet utgick skottpeng. Dreven utlystes i kyrkor, som 1809 i Perstorps kyrka för samverkan med Riseberga socken.
Vandringshistorier finns där vargar dödat barn. I Värmland rik på varg konstaterades att ingen dödats av varg senaste 200 åren, då kyrkoböckerna studerades. Det nämns att myndigheter ”planterat ut vargar”, som folklorist Bengt af Klintberg förklarar vara en vandringshistoria. Men 1820-21 berättas att åtta barn och elva vuxna skadats av ”Gysingevargen”. Men det var en varg som hade hållits som tam och var van vid människor.
Vargen var allmän in på 1800-talet. Utrotningen skedde 1850-1870. I Danmark sköts sista vargen 1772, i Skåne den sista 1862. Bara enstaka vargar fanns kvar i landet på 1960-talet. Fridlysning kom 1969, som på 1980-talet gjorde att stammen ökade. En enstaka varg hamnade i Skåne på 1970-talet och sköts. Nu pågår en invandring av varg till Skåne – i begränsad omfattning.