Havre – hästfoder blev hälsokost för människor

Från djurfoder, nödkost åt människor till ett allt större inslag i människors meny för hälsokost. Den utvecklingen har havre genomgått; mineral- och vitaminrik, lågt energivärde, fiberrik.

Havre (Avena sativa) sågs först som ogräs i odlad säd, började odlas i Mindre Asien men var inte uppskattat utan betraktades t ex av grekerna som ”otjänligt som människoföda”, men dög som djurfoder. Havreodling spreds i Europa. Arkeologer konstaterade att havre fanns under bronsåldern. Namnet ”havre” kommer av fornnordiska ordet ”hafr” som betyder getbock och syftar på att det mest lämpade sig som foder åt djur. Vid missväxt och då människor svalt dög havre – men uppskattas nu allt mer. På 1700-talet började havre odlas allmänt. Havre är en anspråkslös växt som klarade sig bra på mager jord och tål rikligt med nederbörd.

Hästar användes allt mer som dragdjur under expansiva 1800-talet i Europa, särskilt i Storbritannien – vid bl a kolbrytning – som en effekt av industrialismens framväxt. Efterfrågan ökade. Dock fanns skyddstull mot import av säd. Då egna havreproduktionen inte räckte till foder åt alla hästar och övriga djur slopades skyddstullarna 1846.

Det öppnade för länder som Sverige med stora åkerområden av mager jord. Havreodlingen blev en dynamisk faktor i Sverige. Odlingen tiodubblades under 1800-talet och var som störst mellan 1871-1880. Bidragande var bl a Krimkriget, som drog ned ryska havreproduktionen. Havre blev då Sveriges, näst efter trävirke, största export. Men in på 1880-talet rasade priserna eftersom produktionen kommit igång för fullt i Ryssland och USA. Sveriges export minskade.

Ryssland har störst havreodling med 12 miljoner hektar, sedan USA 2,2 miljoner, Sverige kring 200 000 hektar.