Skogvaktare ”spreds” från Kolleberga

Från ”bruk av skog” till ”skogsbruk”. Så utvecklades svensk skogsnäring. Uttaget från skogen ökade, som krävde att skogen brukades väl. ”Proffs” behövdes, som utbildades i bl a Kolleberga.

Redan på 1500-talet oroade tanken om ”brist på skog”. Men synen var: ”Skogen i Sverige räcker.” Visserligen bedrevs på 1600-talet skogsbruk i liten omfattning. Gustaf Vasa införde en lag om skogsodling – som ingen följde. Det blev som vanligt: Det togs vad som behövdes – utan av lagskyddade trädslag som bl a ek.

Situationen var annan i Sydeuropa. Redan i antikens Rom bedrevs skogsbruk, skogsutbildning och litteratur fanns, som satte avtryck i Europa. Skogsodling nämndes i skrift i Tyskland 1368, frö odlades, förädling gjordes, skogsbruket utvecklades.

Skogsbruk återkom i Sverige, av bl a Carl von Linné på 1700-talet. Det dröjde till 1800-talet innan egentligt skogsbruk kom. Pådrivare var: Kraftig befolkningsökning, stort uppodlingsbehov, kraftig byggnation, industriella utvecklingen. Skogsbruksfrågan kom i centrum. Oro uppstod – ”att skogen inte räcker och den viktiga exporten försvinner”. Skogsbruk behövdes, av kunnig personal. Utbildning krävdes. 1828 togs initiativ till statligt skogsinstitut ”för utbildning av förvaltande skogspersonal”, som bl a ledde till start av skogsskolor – för utbildning av ”skogvaktare och plantörer”.

Statliga skogsskolor startade: 1860 i Tierp, Omberg, Böda och Hunneberg, 1861 i Sillre. Samt 1864 i Danielslund i Ängelholm, med skog vid staden. Mer mark behövdes. Domänverket tog över f d ryttmästarbostället i Kolleberga 1880. 1883 flyttades skogsskolan dit. Kronopark bildades.

Utbildningsvolymen var störst på 1960-talet. Då fanns sju statliga och en privat skogsskola i landet. 1970 upphörde skogsskolorna. Två skogsinstitut bildades. Sedan 1994 är ett kvar: Bispgården i Jämtland. 1970 försvann även titeln ”skogvaktare” och ersattes av ”skogstekniker”.