Zignerat Zachhau

Min make åkte på årets influensa och jag var inte sen att reta honom för den ”manliga förkylningen”.

Jag tog över alla sysslor hemma. Sprang efter sopbilen med tunnan (tack grannen för hjälpen och tack sopbils-föraren som tog emot min tunna fast det var fel dag och inte alls vår tunnas tur att bli tömd), åkte och tittade på 340 kvm hus med våra två tjejer, lagade mat till alla (med blandat resultat) medans min man hostade, snörvlade och stånkade. Hur mycket kan en människa låta egentligen? Sen friskade han på sig och då, ja, då bet min retlighet mig nåt så djävulskt i röven. För fy vad knockad jag blev! Feber, frossa, halsont, svettningar och extrem ömklighet tog min kropp i besittning.
– Förlåt att jag retade dig för din mancold, skallrade jag under mina fyra filtar och bad mannen tända en brasa innan jag frös ihjäl.

Jag och den här influensan har gått igenom alla faser nu tror jag: förnekelse, ilska, uppgivenhet, gråta i soffan och nu tror jag att vi är på sluttampen. Den lilla konditionen jag hade hunnit jobba upp åt basiluskerna upp på nolltid och nu flåsar jag av minsta ansträngning. Min dotter vill leka Gladiatorerna med mig och jag får vara gladiatorn Spider. Själv är hon utmanare.
– Nu måste Spider sätta sig i soffan ett tag, flåsar jag innan domaren hunnit räkna ner. Domaren är oftast 6-månaders bebisen som till ”utmanarens” besvikelse helst bara vill äta sina egna tår eller dregla på storasysters saker.

Nej, fy för baciller och heja för våren som knackar på dörren! Knoppar brista, blommor knoppas, nyvakna humlor surrar och solen lyser på våra vinterbleka ansikten. Jag suger i mig solens D-vitaminer som en törstig svamp, tar mitt kaffe, snurrar in mig och mina tjejer i en massa filtar och sätter mig i vårsolen. Det måste ju få envisa vinter-baciller att smälta!