Rönn – ”ger andlig och fysisk styrka”

Vacker, folkmedicinskt viktig med andlig styrka. Så har rönnträdet beskrivits i tusentals år. I Norden var rönnen det mest folkloristiska trädet, helgad åt åskguden Tor.

Latinska namn är ”Sorbus aucuparia”, betyder ”fågelfångare” syftande på att många fågelarter tycker om rönnbär, och lockas till fångst. Rönn är ett trädslag spritt i stora delar av världen. Det finns ett flertal artar, t ex hängrönn, gulfruktig rönn. Inte bara i Skandinavien sammanbinds rönn med adlig kraft och nyttig medicinsk effekt.

Rönnbär är rika på C-vitaminer, har varit botemedel mot skörbjugg, njursten, gikt och är urindrivande. Vidare finns organiska syror. De unga fruktbärande skotten samlades in som vinterfoder åt getter. Rönnens rödaktiga virke används ofta vid slöjd av prydnads- och nyttoföremål.

Avkok med rönnbär har upp i våra dagar använts som sötningsmedel för de som inte kan äta vanligt socker. På 1700-talet fick rönnbär en annan användning. Av den gelé som gjorts i massor av år upptäcktes att det kunde göras brännvin. I vissa landskap dröjde sig seder från rönn kvar, som i Dalsland. Rönnen används in i vår tid till sylt, saft och gelé.

I Skandinavien har rönnen varit känd och använd sedan forntiden. Vid en utgrävning av en bronsåldersgrav i Maglehöj på Nordsjälland 1889 hittades bland annat en påse fylld med trollsaker. Där fann man även en rönnkvist.