Märgelgraven – oas i jordbrukslandskapet

Märgelgravar är oaser i jordbrukslandskapet. Oattraktiva och besökta av få syns de i åkrar och vallar. Det gynnar skygga djurarter, som får ro. Om märgelgravar krävs ofta: Låt dem vara kvar!

Esaias Tegnér skaldade att ”freden, vaccinet och potäterna” var orsaken till den stora befolkningsökningen som skedde på 1800-talet. Aldrig tidigare – eller senare – har Sveriges folkmängd ökat kraftigare. Det innebar krav på större skördar, både genom att odlingsareal och avkastning ökade. Det senare genom bättre gödsling och – i Sydsverige – genom jordförbättring i form av märgling, alltså att gräva upp och sprida ut kalkrik, lerblandad jord.

Märgling var tidigt känt. Bl a Carl von Linné nämnde detta. Men det var först på 1840-talet som märgling förekom allt oftare, för att vid 1860-talet ”blomma ut” i full skala och pågå till 1890-talet. Sedan kom konstgödning, märgling försvann. Kvar blev märgelhålen. De flesta fylldes igen. Ofta genom att skräp kastade i hålen innan de jordtäcktes. Kvarvarande mägelhål blev vattenfyllda. Vid en studiecirkel i Källna räknades antalet märgelhål. Det hade funnits 50-tal. 17 är kvar.

De vattenfyllda märgelhålen fick buskkrans kring sig, blev otillgängliga och otrevliga att besöka. Men låg som ”öar” i åkrar och blev ”oaser i jordbrukslandskapet”. Dit sökte sig skygga djur, som försynta och försiktiga rörhönan som fick en idealplats. Här kunde fågeln vara oupptäckt och i fred från t ex sin terroriserande släkting sothönan. Rörhöna och sothöna liknar varandra, är svarta. Rörhönan har röd näbbdel och pannpansar. Sothönan är vit där rörhönan är röd.

Nu ses märgelgravar som värdefulla inslag i landskapet.