Folkvisan som blev svensk nationalsång

Vår nationalsång kommer från vår visskatt, blev etablerad. Ibland föreslås ny text. Det har varit nära att ”Du gamla…” försvunnit, men räddats av ”hög klumpfaktorn” (starka känslor).

Till en nationalstat hör flagga och nationalsång. Det stod klart på 1700-talet. Först med nationalsång var England. En nationalsång kan specialskrivas, som hos nya stater. Eller att en melodi, med tillrättalagd text, sammanknippats med högtidliga nationella händelser och ses som nationalsång – som den svenska. Märkligt är att svenska nationalsången inte är officiellt stadsfäst. Är melodin ens svensk? Det vet man inte. Tyskland, Sverige, Norge och Finland har nämnts. Klart är att meloditypen är nordeuropeisk, som blivit ”vandringsmelodi” med många nationella varianter. I Sverige sjöngs melodin till populära ”Kärestans död”.

Forntids-, allmoge- och musikintresserade Richard Dybeck (1811-1877) reste i landet och samlande allmogehistoria för att bevara. För lokalkulturen försvann då gamla samhället bröts sönder, bl a av industrialismen. Allt kulturellt samlades in, inte minst folkvisor. Richard Dybeck beskrev och tecknade ned, skaffade uppgiftslämnare, som Svea Rosina Wretman. Det var hon som lämnade den melodi, nedtecknad från Köping som Richard Dybeck skrev den text till som blev nationalsång sedan ”friska” bytts ut till ”fria”. Första gången melodin framfördes officiellt var den 18 november 1844 vid Dybecks folkvisekonsert i Stockholm – kallad ”Sång till Norden”.

Ingen anade att folkvisan skulle bli nationalsång. Men efter att ha förekommit i en massa högtidliga sammanhang växte sången, med små ändringar av texten, till en etablerad nationalsång. Men kritiken var hård. ”Sverige nämns inte.” Tävlingar utlystes om ny nationalsång 1895 och 1899. Inget rubbade statusen på sången, särskilt inte efter 1893 års promotion i Lund då Oscar II reste sig och blev stående då sången sjöngs. Intresset för nationalsång sjönk efter andra världskriget och var som lägst på 1960-talet. Men nu är det åter uppåt.