Munkarna blev bygdens första tegelmästare

Tegel är utmärkt byggmaterial. Det var känt i Mellanöstern långt före vår tideräkning. Tillverkningstekniken spreds i Europa och kom via munkarna till Söderåsbygden.

Lera kan användas till mycket. Det har varit känt långt tillbaka i tiden. Under äldre stenåldern användes lera för att bestryka väggar av flätat ris, som fick soltorka och gav byggnaden styra. Omkring 8 000 år före vår tideräkning (f v t) fanns ”tegelstenar”. I Mellansöstern formades lera till stycken av given storlek och fick soltorka. Då ska nämnas att det var en annan och magrare lera än den i styva och feta leran i Norden som måste magras (att blanda in sand) för att lerstycket inte ska krympa vid torkning eller bränning och kanske spricka.

Tegelsten blev allt vanligare byggnadsmaterial. Det började serietillverkas, i t ex Egypten och kringliggande länder, och användes inte bara till byggnader av olika slag, utan även till stadsmurar och annat. Det hade även börjat experimenteras med tegelbränning. Det blev allt vanligare. Tegeltekniken spred sig till Italien, kom till Frankrike och vidare upp i Europa. Men det tog sin tid. Först vid 1100-talet var tegelbränning – för det krävdes här – i bruk i norra Europa och kom via Danmark till Sverige. De som förde över tekniken var munkarna. Det har talats i folkmun om att en tegeltoft (där tegel tillverkades) fanns i backen norr om Herrevadskloster. Det har senare tiders forskning bekräftat. Söderåsbygden var rik på utmärkt lera. Ett stort antal tegelbruk uppstod, särskilt vid industrialismens inmarsch och vid utdikningen av mark inom jordbruket.

Det som blev en viktig näring i denna bygd introducerades av munkarna. Det torde nu var ett obestritt faktum.