Julen – från ljus-, kristen- till matfest

Från att ha varit en forntida ljusfest, kallad midvinterbloten, blev julhelgen helgad åt Jesus födelse. Så var det tänkt förbli, men blev vår största mathelg med hedniska inslag.

Julens kostmönster avspeglar äldre seder. Jultraditionen är i stor utsträckning mattradition. Svinslakten, bak och brygd tillhörde de obligatoriska julförberedelserna. Under äldre tiders jul åts det annan mat än den vanliga. Åts saltad mat i vanliga fall, blev det färskmat under julen. Denna syn gällde även annat, som bröd, kryddor, dryck m m.

Julmaten var indelad i festmat och fastemat. Skinka ingick bland festmaten, liksom revbensspjäll, fläsk och korv. Lutfisken bland fastematen, även gädda och lake åts. Det blev med tiden allt mindre åtskilt. Idag är det en salig blandning av fest- och fastemat på julbordet. Den fornnordiska julen hade mest av festmat. Men så kom kristendomen. Då blev det stora inslag av fastemat.

Det finns matseder som försvunnit. ”Dopp i grytan” är en, vars tanke var att ge en försmak av festmaten genom att doppa en brödskiva i köttspadet. Grönkål är en annan rätt som nästan helt försvunnit till förmån för brunkål. Vörtbröd dyker upp inför julen. Denna sed har funnits med sedan medeltiden. Julgröten är en maträtt som genomgått en förvandling från vardagsrätt till festrätt. Vardagens gröt koktes på sädesmjöl. Festgröten – ”vitgröten” – koktes på ris och mjölk. Fisk har sedan medeltiden varit obligatorisk julaftonsrätt. Till julkötträtterna åts inte potatis. Det skulle vara kål.

På dagens julbord tornar skinkan högst. Men det är senkommet inslag. I äldre tider togs skinkorna bort och användes till spickeskinka (saltad, torkad eller rökt, som hängdes på spik) Först under andra halvan på 1800-talet blev skinkan julmat. Nötter och äpple hörde till julens delikatesser. I fattiga hem var äpple och nötter ofta barnens enda julgåvorna.

På julen åt bönder och tjänare måltiden gemensamt. Ett annat inslag i jultraditionen var viktigt: Ingen fick lämna huset utan att ha fått något att äta. Man fick ”inte bära ut julen”.