Loppmarknader – allt flera privatiserade

Många veckoslut under sommarhalvåret har loppmarknader, ofta flera. Medan stora loppmarknader blivit färre, blev de små flera. En ”privatisering” har skett.

I äldre tider togs allt tillvara. Att kasta saker från hushållen sågs nästan som syndigt. Så kom 30-talets högkonjunktur. Hushållen köpte på sig allt mer. Mycket blev ”bra att ha” och lades undan. Tanken på att sälja dök upp, men det dröjde till sent 1950-tal innan loppmarknader dök upp. Ursprunget är från Porte de Clignancou i Paris. Föreningar såg i loppmarknader möjligheter att få inkomster. 1968 startade Kvidinge loppmarknad, som blev ”Sveriges största loppmarknad”.

Stora loppmarknader kräver stora arbetsinsatser, många funktionärer – och många besökare. Då ger det stora överskott. Men de är utomhus. Regn kan förstöra allt. Inomhusloppmarknader uppstod. I dess spår följde garageloppis, flyttloppis, bakluckleloppis – kom till Sveriges 1995 i Östhammar efter engelsk förebild. Dessa loppmarknader sker helt i privat regi och kan ses som en reaktion mot ”slit- och slängsamhället”.

Nytt är att grannar slår sig samman i vad de kallar kvartersloppmarknader, ibland finns flera marknader samtidigt som innebär att kunder kan promenera mellan loppmarknaderna.