Mullvad – underjordiskt ”monster”

Mullvadens härjningar syns på sommaren. Det gläder ingen villaägare. Tvärtom. Jordhögarna i trädgårdar retar. Mullvaden är ett rovdjur, som beskrivs som ett ”monster” för sin aptits skull.

Familjen mullvadsdjur består av 30 arter på norra halvklotet. En finns i Sverige – vanlig mullvad (Talpa europaea). Utöver torr- eller köldöknar är mullvaden väl spridd. I Sverige finns den upp till Södermanland. Mullvaden är 10-15 cm lång, frambenen som grävskovlar, kraftiga nackmuskler, helt anpassad för att vara under jordytan genom bl a nos­öppningar en bit från nostippen med öppningarna på undersidan, täckta millimeterstora ögon, öron utan ytterflik som kan slutas till. Mullvaden förlitar sig på gott luktsinne, hörsel och rörelsekänsel.

Gångsystemet är i princip uppbyggt kring en löpgång på 30 cm under jordytan, där mullvaden vid hot snabbt (fyra km/tim) kan förflytta sig. Från denna gång löper sidogångar ut i jaktmarkerna 15-20 cm ned, som i sin tur kan grena upp sig. I lös jord trycker sig mullvaden fram genom samverkan mellan spetsiga nosen och kraftiga halsmusklerna, där huvudet vaggas åt sidor och vidgar gången. Vid hårdare mark ”rivs jordklumparna” sönder och samlas bakom i gången, trycks sedan rakt upp med huvudet och högar bildas. Dessutom bygger mullvaden ett bo 50-60 cm ned i jorden, där den tar sina sovstunder. Ett annat bo finns för ungar, som föds bara ”kaffebönstora”.

Flitigt jagande behövs. Ensamlevande mullvaden behöver dagligen äta 50 procent av sin vikt (de väger upp till 130 gram), med mask och insekter som favoritföda. Inget annat rovdjur behöver äta mer i förhållande till sin vikt. I sina jaktmarker är mullvaden ett ”monster” för allt levande, till och med små ormar har tagits, dödats och ätits upp. Den ”glupske i underjorden” blev i äldre tider skräckbilden av en kortsynt och girig människa – kallad
mullvad.