Bostadspolitik – bygga, riva, bygga

Det svänger i landets bostadspolitik, som väl avspeglas i Söderåskommunerna. Recepten under senaste århundradet har varit och är: bygga, riva, bygga.

Vid 1800-talets slut hade majoriteten av befolkning jobb i jordbruket. Då var bostadsfrågan löst, om än torftigt. Det var mest bostäder att äta och sova i, inte mer. Industrisamhället kom, människor drogs samman. Det blev trångt och ohygieniskt. Industrisamhället växte. Bostadsbrist uppstod. Det var först in på 1930-talet som bristen började avhjälpas i Sverige – ”Europas fattighus”.

Svag ljusning syntes. HSB (Hyresgästernas sparkasse- och bostadsförening) bildades 1923, kooperativt bostadsbygge kom igång, Riksbyggen bildades 1941, Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningen” kom 1934, Lubbe Nordströms ”Lort –
Sverige” 1938. De tryckte på om nytt bostadsprogram.

Dock tilltog bostadsbristen, t ex fick bara 16 ungdomar bostad bland 10 000 sökande i Stockholm 1960. Liknande fanns i landet. Något måste göras. Svaret blev ”Miljonprogrammet”, mellan 1965 och 1975. Här samverkade politikernas mål att få bort bostadsbristen, arkitekternas önskan att kombinera estetiska utformningar med ekonomi, byggindustrins idé om fabrikstillverkade bostäder.

1971 kom en oväntad lågkonjunktur. Bostadsbristen blev överskott på bostäder. Många hyreslägenheter stod tomma. I Klippan hade Treklövern 270 tomma i ett bestånd på 1178 lägenheter. Det var ohållbart. Vad skulle göras i Klippan – men även i landet i övrigt? Staten trädde in, bidrag gavs för att kunna riva fastigheter. Det räckte inte. Treklövern försökte sälja fastigheter, som misslyckades – turligt nog. Köparen var inte seriös.

Nu har det vänt i landet och i Klippan. Bristen på hyreslägenheter är stor. En satsning aviseras för att tillmötesgå efterfrågan.