Fattigvård i klostret

Tidigt fanns fattigvård i Klippans kommun. Det svarade Herrevadskloster, inom cistercienserorden, för. En speciell sjukstuga fanns, för sjuka, svaga och utstötta. År 1144 kom abbot, munkar och lekbröder (vanligt folk) till Herrevad. Klostret började uppföras, fattigvården kom igång. Tidigare hade anhöriga fått klara allt. Staten och kungen brydde sig inte. Kyrkan stod ofta för omsorgen. På medeltiden var det en plikt att hjälpa fattiga – men bara ”rätt fattiga”: föräldralösa barn, sjuka, gamla, änkor. Inte arbetsföra män, löskekarlar kallade, de fick klar sig bäst de kunde. Sedan tog samhället över hjälpandet, i städer och i socknarna på landsbygden. Först 1847 fick Sverige en fattigvårdsförordning.