Asylrätt – fanns redan i antiken

Asyl är ett begrepp som ofta förekommer i dessa dagar, i t ex Söderåsbygden. Det är inget nytt begrepp. Det har funnits sedan antiken, men blev inte reglerat förrän in på 1900-talet.

Asyl kommer av latinets asylum och betyder ”tillflyktsort”. I svenska språket började ”asyl” användas på 1800-talet. Men asylrätten kom till vårt land med kristendomen – för brottslingar – men togs bort i samband med reformationen.
Under antiken tilläts vissa tempel ge asyl åt brottslingar. I Moseböckerna talas om fristäder dit dråpare kunde söka sig för att undgå blodshämnd innan en rättegång kunnat hållas. Kristna kyrkor och kloster gav denna form av asyl. Asylrätten erkändes när kristendomen på 300-talet blev officiell religion i romerska riket. Det kan mycket väl ha varit så att Söderåsbygden genom Herrevadskloster gett asyl redan på 1100-talet.
Dagens asyl söks av människor som flyr från krig och naturkatastrofer. Men det var först i samband med första världskriget som flyktingarnas situation började uppmärksammas på allvar.
Då nåddes internationella överenskommelser, bl a kunde så
kallade ”Nansenpass” utfärdas – identitetshandlingar till flyktingar som blivit statslösa. På 1930-talet utarbetades konventioner om
flyktingars rättsliga ställning.
”Flykting” definierades i Genevékonventionen 1951, med tillägg 1967. ”Flykting är person som lämnat sitt hemland eller sin normala vistelseort och som inte kan eller vill återvända dit av rädsla för att bli förföljd på grund av sin ras, religion, nationalitet, politiska åsikter eller tillhörighet till viss samhällsgrupp.
Ingen stat är tvingad att ge en person asyl, enligt folkrätten. Men en flykting får inte sändas tillbaka till landet där denne riskerar att bli förföljd. Enligt svensk utlänningslag har en flykting rätt till asyl under förutsättning att personen kommer direkt till Sverige från hemlandet.