Zignerat Zachhau

Jag har alltid gillat heminredning. Att få gå runt och greja hemma, flytta på saker, fundera på var saker blir finast och lägga en halvtimme på att justera stilleben är avkoppling och harmoni för mig.

När jag gick på högstadiet såg klasskamraterna framemot Arkiv X och Vita lögner på tv. Höjdpunkten för mig var äntligen hemma med Martin Timell i spetsen. Allt som hon den krullhåriga gjorde, det gjorde jag också. Det närmsta jag kommer att porrsurfa är när jag får tillbringa egentid med sökorden ”bohemian chic”, ”diy”, ”loppisfynd”, ”decorate” och ”colour” på Pinterest, Google och andra sociala forum.

Min äldsta dotter delar inte detta intresse. Eller jo, på sitt sätt gör hon nog det. Jag bar runt på ett stort ljusfat med sand i och letade efter det perfekta stället att placera den på. Det där alldeles perfekta stället som gör att man kan ta en finfin bild och lägga ut på instagram under hashtaggen #lovelife. Till slut fann jag rätt plats för fatet och känslan som infinner sig när man liksom hittat helt rätt med en grej i hemmet är nästintill euforisk. Jag beundrade mitt verk några sekunder och gick ut i köket för att börja med dagens glamourösa middag, det kan ha varit fiskpinnar och makaroner. Här vill jag gärna tillägga att det även serverades gurka som jag delade rakt av på mitten som barnet fick sitta och gnaga på. Grönsaker är viktigt, klapp på axeln till den ömma modern. När jag står i köket reflekterar jag över att det är ovanligt tyst i vardagsrummet. Lillasyster låg och sov, men stora­systern brukar man ju höra.
– Hur går det Ebba, hojtade jag.
– De é okej mamma, de é okeeeej, svarade barnet och bjöd på en liten konstpaus….
– Elefanten ääälskar sand, fortsatte hon förnöjt.
Inte bara elefanten, utan även zebran, miniorerna, hela Frost-gänget och hundens tuggsko älskade visst sand. När jag kom in i vardagsrummet var ljus­fatet en helt ny värld för många av Ebbas leksaker. Runt fatet låg massor av sand och blockljusen var för­passade ner i leksakslådan. I inredningsbloggar och på inredningsforum ser man sällan bilder av den stökiga verkligheten. Eller den stökiga verkligheten är fel ord. Den vackra verkligheten tycker jag vi kallar den istället. Verkligheten med elefanter i ljusfatet, teckningar med enorma mängder lim och glitter som fyller kylskåpsdörren, överfyllda hallar med overaller, blöta vantar, vagnar och kastanjer som måste plockas på vägen hem. Min vision innan jag fick barn var ett hem fyllt med noga utvalda träleksaker. Haha! Vårt hem är numera ett plasthav sponsrat av Walt Disney. Sponsrat är fel ord, det är vi som sponsrat dom och betalat 200 kronor mer för allt med en snögubbe och två prinsessor på. Ibland går jag ut och hyperventilerar i trädgården för det är så mycket saker i vårt hem och inte alls som ett bohemchict instagram-konto. Sen tar jag ett djupt andetag, går in och trampar på en legobit på golvet (hur kan det göra så vansinnigt ont??) och skulle inte vilja byta bort min verklighet mot ett endaste vackert Instagramkonto.