Kalender och klocka – tämjde tiden

De flesta civilisationer och kulturer har haft någon form av kalender. 1749 infördes utgivningsmonopol i Sverige, som upphörde 1972. Nu finns lokala kalendrar.

Tiden delades av olika anledningar in i perioder, i forntiden mellan högtider, årstidsväxlingar. Sedan i år, månader, veckor och dagar. Almanack – och senare klocka – blev centrala hjälpmedel för att kunna handskas med tidens gång. Klockan kom då krav ställdes på tidmätning i timmar, minuter, sekunder och kortare tid. Före kristendomens införande i vårt land använde man sig av runor, som fanns med en bit in på 1100-talet. Kyrkans skrivkunniga hade tillverkat egna kalendarier med uppgifter om månader, dagar, kyrkliga fester, månens faser och en del annat.

Under 1400-talet började almanackor tryckas. Innan dess hade allmogen orienterat sig i tiden med den så kallade staven – ett stycka trä där det rista in tecken som motsvara romerska kyrkohögtider. Den äldsta bevarade tryckta almanackan som getts ut i Sverige är från 1585.
Länge var det fritt fram för alla att ge ut egen almanacka. Men 1749 fick Kungliga Vetenskapsakademin monopol på detta. Almanackor gick ut i väldiga upplagor och innehåll även allmän information.

Utgivningsmonopolet upphörde 1972. Bara fyra år senare gav ”Engmans Idé o Design” i Ljungbyhed ut vad man kallade ”Bygdens almanacka”, som i år firar 40 år. Almanacks­förlaget har fortsatte med utgivning av almanackor som påminde om ”monopol­almanackor”. Numera finns almanackor även för t ex smarta telefoner.