Zignerat Zachhau
Så var hon plötsligt här! Ebbas lillasyster och min och min mans minsta lilla dotter. Med små nyponfötter, massor av hår på det lilla huvudet och så fantastiskt fin.
Nu försöker vi vänja oss vid livet som fyra (fem med hunden… den stackaren har verkligen fullt upp med att hålla ordning på alla nu). Första tiden är svår tycker jag. Alla säger att man ska njuta av bebisbubblan, och det försöker jag göra även om man känner sig lite isolerad i sin soffhörna och samtidigt inte vill dra med sig den lilla ut i stora världen med alla basilusker. Jag snusar på det där lilla huvudet, tittar in i de där klara ögonen och förundras. Astrid Lindgren har skrivit så fint i Emilböckerna. Där funderar pigan Lina över hur det kan komma sig att allting liksom hamnar rätt i öronen på sådär små människor, alla krumelurer och allt som krävs för att ett öra ska bli just ett öra… Och visst blir man hänförd att det blir två öron, små fingrar, pyttesmå tår och en helt ny människa! Samtidigt är det läskigt. Denna lilla människa och hennes storasyster ska jag lyckas göra till självständiga, säkra, glada, modiga, fina och nyfikna människor. Dessutom ska de ha mat varje dag, vara hyfsat rena och nåt sånär välkammade. Ett uppdrag som jag ska ro i land, jag som inte ens kammar mitt eget hår varje dag!
Känslan när man kommer hem från BB´s bubbla, där hjälpen bara är en knapptryckning bort, är speciell. Ska vi ta hand om den här bebisen själv nu? Min man tvivlar jag inte en sekund på, han är lugnet själv och står med fötterna stadigt på jorden. Jag däremot är inte alls lika stabil och hamnar farligt ofta på familjeliv.se för att ta reda på varför bebisen kräks/bajsar si eller så/sover för mycket/sover för lite/när babyblues ska gå över/vilken barnvagn som är bäst/vilken bilbarnstol som är bäst/vilken bärsele är ergonomiskt bra och hur fan lyckas man knyta de där jävla bärsjalarna? Nä, lika bra att kura ihop sig i soffhörnan igen med den pratsamma treåringen, bäbisen, mannen och hunden och titta på höstlöven som dansar utanför.
