Rökförbud vid bilkörning – av säkerhetsskäl

Bestämmelser kring bilkörning har skiftat genom åren. Nu är bilkörning och mobilanvändande i fokus – av säkerhetsskäl. Samma skäl fanns 1906 – för rökning.

Bilen ses som nödvändigt inslag i samhället. Så var det inte vid 1900-talets ingång. Då var bilen kuriosa. Men det hade börjat talas om hastighetsbegränsning. Det antogs att hög hastighet – det nämndes 45 km/tim – kunde ge andningssvårigheter. Därför infördes hastighetsbegränsning 1906: I städer och tätorter 15 km/tim i dagsljus och 10 km/tim vid mörker och dimma, på landet 25 km/tim i dagsljus. Samtidigt infördes ”förbud för rökning vid färd i stad, av brandsäkerhetsskäl”.

Det var ingen fara att bilarna markant överträdde hastighetsbegräsningen. Motorer var för svaga, vägar för dåliga. Båda förbättrades. 1923 höjdes hastighetsgränsen till 35 kvm/tim i städer och 45 km/tim på landet. Men det var svårt med hastigheten. Bilarna hade ofta inte hastighetsmätare. Krav på detta dröjde till 1955.

Under lågkonjunkturen och nödhjälparbetens tid byggdes vägnätet kraftigt ut. Riskerna för olyckor sågs obefintliga. Därför infördes 1931 fri hastighet på landsvägarna. I övrigt gällde hastighetsgränserna. Dock bara till 1937. Då blev det fri hastighet även i städerna.

Efter andra världskriget fick bilismen ett uppsving. Antalet bilar ökar kraftigt. Så även trafikolyckorna. Det kunde inte få fortsätta. 1955 infördes 50 km/tim i tätorter. På landsvägarna förblev det fri hastighet till 1967. Dock tillät inte dåtiden motorer ”racerkörning”. Visserligen försöktes med att införa 80 km/tim ”vid stora helger”, som inte fick gehör.

1967 infördes högertrafik i landet. Då beslöts även införa permanenta hastighetsbegränsningar med de välkända skyltarna: 70, 90 och 110 km/tim. Numera har specialbegräsningar införts, som ”gårdsgata”.