Fattigvård – Åbybygden slapp auktion

Fattigdom och tiggeri ökar, men svält och ren nöd syns sällan. Socialvården är väl utvecklad. Och äldre tiders auktioner skonades Åbybygden från.

”Vad gör man då inte eget arbete räcker till familjens försörjning eller att det beror på arbetslöshet, sjukdom, ålderdom eller annat?” Frågan som ställts från jägarstadiets små grupper, bondbyarna, fram genom åren till idag där tiggare visar fattigdom.

Fattigdom är absolut (försörjningen klaras inte) eller relativ (ha mindre än andra). Det första har bekämpats, även av cisterciensermunkarna i Herrevadskloster. Allt blev lagfäst, som hos Gustaf Vasa. Kyrkan bistod fattiga, enligt 1686 års kyrkolag. Socknarnas skyldigheter mot fattiga slogs fast i lag från 1763 och 1766. Skärpningar skedde. 1847 kom första allmänna fattigvårdsförordningen. Landets socknar blev egna fattigvårdssamhällen, fattigvårdsstyrelser utsågs. Fattigvård debatterades. Vägledande blev tyske Otto von Bismarcks idé om socialförsäkring, som infördes 1881. Och sedan Oscar II ställt sig positiv, togs beslut 1891 om socialförsäkring i Sverige.

Gråmanstorps socken slapp auktion av gamla (de som tog minst betalt fick ta hand om dessa). Fattigstugor inrättades. En person i varje rote (område för skattning) gav behövande stöd. 1885 köpte kommunen fastigheten ”Hemmanet Åby 3 b”, som blev ”fattiggård”: ”Åby kommungård i kvarteret Hemmet” och med tiden Åbyhem.