Oderljunga/Riseberga – centrum för väckelse

Svenska statskyrkan sågs som stel, formell och förvaltande. Läskunnighet ökade, upptäckter gjordes, andra tongångar hördes, gudstjänst med innerlighet efterlystes – även i Söderåsbygden.

Svenska nederlaget vid Poltava 1709, förnedrande freden i Nystad 1721 och Karl XII:s död innebar svenska stormaktens slut. Men kyrkan fortsatte som tidigare sin kontroll av vardagslivet i landet. Men annat gudstjänstliv önskades – väckelse efterlystes. Den kom även till vår bygd, särskilt i Riseberga, Färingtofta, Perstorp och Oderljunga. Det var herrnhutismen, efter lilla tyska byn Herrnhut (under Herrens beskydd). Väckelsen blev inomkyrklig men betonade Jesus och hans offerdöd. Etablerade präster anslöt till herrnhutismen. Konventiklar (husandakter) hölls.

Herrnhutismen kom till Sverige 1722. Stockholm blev centrum. Budskapet spreds över landet. En ”rörelsens bärare” i Sydsverige blev pastor J Sundius från Allerum, som varit predikobiträde i Oderljunga i slutet av 1700-talet och påverkade pastorerna i Perstorp, Riseberga och Färingtofta. 1735 hade rörelsens överledare, greve Zinzendorf, gästat Skåne.

Herrnhutismen innebar inte predikan i vanlig mening, utan ”sökande efter inre ljus” som tog sig utlopp i en stark dyrkan av ”Jesus och mystiken kring dennes offerdöd, sår och blod”. Sångboken togs fram – ”Sions sånger” – som blev mycket spridd i denna bygd. Sångerna sjöngs långsamt, klagande, närmast i en förtvivlan över jordelivets elände. Bara ”öar” finns kvar av herrnhutismen.