Järnspisen – revolutionerade miljön

Revolutioner i miljö till nytta för klimatet. Det talas det om. Så har det varit tidigare. Då främst på hushålls- och landskapsnivå. Som revolution på 1800-talet sågs utvecklingen av järnspisen.

Mat har lagats över öppna elden i årtusenden. Det var oekonomiskt och miljöförstörande. Men bränsle fanns i överflöd. Så var det fram till mitten på 1800-talet. Då hade den kraftiga befolkningsökningen och behovet av mer åkermark i kombination med industrialismens utveckling och behov av bränsle gjort att skogarna drabbats så hårt att statsmakterna fick gripa in. Det blev problem. Ett bränslebevarande sätt att elda behövdes, inte minst vid matlagning. Den kom och hade egentligen funnit en tid, men bara hos välbeställda medborgare. I skogfattiga tyska områden hade det tagits fram det som kom att kallas kakelugn och järnspisar.

Från 1830-talet började järnspisar att utvecklas och blev gjutjärnsspisar. Den stora järnmassan höll värmen en längre tid. Ett system med ringar som gjorde att hålet över elden kunde anpassas efter grytor gav effektiv uppvärmning och matlagning. Bruken i Huseby och Örmo tog fram vedspisar. Andra företag tog efter. Mest känd är AGA-spisen. Det sparade skog, gav bättre miljö, mindre utsläpp och därmed bättre klimat.

Men det krävdes ett nytt tillskott för att bli uppskattat. För då eldslågan ”stängdes inne i spisen” blev det mörkt i rummet. Ljuskälla behövdes. Den uppfanns. Det blev fotogenköket, som ersätta talgljusen. Köken kunde fortsätta att vara det allrum de varit för matlagning, samvaro till ”verkstad” för hantverk.

Dessutom blev spisarna utformade så att de var blanka, hade vackra motiv, kunde putsas och blev en prydnad i allmogehemmen.