Zignerat Zachhau

Min stora, lilla tjej har börjat på dagis. Det är en viktig milstolpe i hennes liv, men låt oss nu fokusera på MIG. Varför har man inte inskolning för mammor? Vem tar hand om en mamma som står bakom dagis och bölar?

Jag försöker vara tuff, stålsätter mig och går in på dagis med min lilla gulleplupp. Jag lämnar över barnet som börjat gallskrika och säger själv glatt ”Hejdå, mamma kommer efter jobb. Puss puss”. Allt medans tårarna bränner bakom ögonlocken och barnet skriker och sträcker sig efter mig.

Sen står man i ett buskage och gråter och ringer sambon och snörvlar ”Hur kan vi? Man ska inte lämna bort sitt barn. Det här är inte rätt….snörvel snörvel”. Jag ser framför mig hur mitt barn gråter, skriker efter sin mamma och känner sig övergiven efter mitt hemska svek där jag lämnade henne och gick.

Till slut snörvlar jag klart och ringer till dagis för att fråga hur ledset mitt barn är. Och tänker att ja, jag får komma och hämta henne igen, hon är nog inte redo för dagis och för att vara utan sin mamma. Evighetslånga signaler….det är nog för att dom tar hand om mitt otröstliga barn.
– Hej, det här är Johanna Zachhau. Mitt barn, hur ledsen är hon? Är jag världens sämsta?

– Vänta ett tag ska vi se var vi har henne, svarar en fröken på andra sidan luren och de fotriktiga sandalerna rör sig med raska steg mellan avdelningarna.

Jag lyssnar efter hennes skrik. Det där tvåtusen-decibels förtvivlade skriket, men jag hör inget. Jag tänker att hon kanske är så ledsen att hon blivit apatisk eller rent inåtvänd. Nu, äntligen, frökenrösten på andra sidan luren.
– Vet du vad, hon var ledsen i två sekunder efter det att du vinkat hejdå och nu sitter hon här och äter semla.

Med vänlig hälsning/
mamman som inte riktigt blivit inskolad i att barnet är inskolat än…