Hjärtat i Klippan och fotbollsskorna på Österlen

Månadens profil är en profil i exil. En stark personlighet som trots flera år utanför Klippans gränser fortfarande känner sig som, och är, en riktig Klippan-påg!

Om du befinner dig i Baskemölla på Österlen och hör en hejarramsa som klingar välbekant mot hejarramsor som du hört i Klippan så hör du inte fel…. Klubbnamnen är utbytta, men melodierna är de samma. Det är Bengt Andersson, bördig från och uppväxt i Klippan, som tagit sitt stora engagemang för idrotten och fotbollen med sig ner till Österlen.
– För mig har uppväxten i Klippan betytt grunden för mitt liv. Som grabb hittade man mig på Tvärby Idrottsplats som då hade en egen knatteserie. Som 13-åring började jag som ledare. När Tvärby IF lades ner blev det istället BK Rönne för min del, säger Bengt när Söderås Journalen får en pratstund med honom under en av hans raster från jobbet som idrottslärare på Korsavadsskolan.

Ledord: Engagerad

Ett ord som ständigt återkommer när man pratar med Bengt är engagemang. År 2009 fick han ”Kung Neptun-priset” som tilldelas Simrishamns mest engagerade människa och han fick även Simrishamns kommun föreningsledarstipendium.

Bengt flyttade från Klippan 1975 för att läsa till fritidsledare. Idag jobbar han 50 % som idrottslärare och 50 % som speciallärare för elever med speciella behov.
– Jag fick jobb i Simrishamn efter min utbildning, och min tanke var att jag skulle ta det jobbet och sen söka mig tillbaka till Klippan. Men så slog kärleken till, och jag träffade min fru och blev kvar på Österlen.

Klippan är fortfarande hemma

Trots att Bengt bott flera år på Österlen och i Brantevik så är Klippan fortfarande ”himma”.
– Jag har mängder av minnen från Klippan. Somrarna med fotboll och tennis på Åbyvallen. Jag var också simlärare på badet i Ljungbyhed i 3-4 år.

Bengt Andersson har ett stort intresse för släktforskning och är även där starkt knuten till Klippan. Föräldrarna Bo och Kate Andersson är välkända för många Klippanbor.
– Min morfar var Sheldon Moline. Han har präglat mig mycket och jag påminner om honom på många sätt. Han var utåtriktad, social, gladlynt och skämtsam, som jag, säger Bengt innan han drar en ramsa från Tvärbytiden.

Räddningen för Baskemölla IF

Idag, många år efter tiden på Åbyvallen och Tvärby IF, finns det starka engagemanget för fotbollen kvar. För fyra år sedan fick Bengt en förfrågan från Baskemölla IF att ta över som fotbollstränare för herrarnas A-lag i division sju.
– Jag höll på i två år innan jag slutade. Det fanns en mentalitet att man kunde göra lite hur man ville, spelare kunde dyka upp bakfulla eller strunta i att dyka upp. Det var väldigt slitsamt.

Baskemölla IF är en liten klubb. Till hemmamatcherna brukar publiksiffran hamna på 30-40 personer, men ”Baske-mentaliteten” är stark i den lilla byn.

Klubben höll på att dö ut, liksom många andra små fotbollsklubbar på små orter. Det var något som Bengt med sitt engagemang inte kunde låta ske utan att försöka göra något.
– Den 15 februari 2013 var vi igång igen. Då bestod laget av tretton afghanska flyktingpojkar och tre svenska pojkar. Fem av de tretton flyktingpojkarna hade aldrig spelat fotboll förr. Då var det många svenska ungdomar som valde att inte spela i laget, som idag består av hälften svenskar och hälften afghaner.

Olika bakgrund och verkligheter

Det har betytt mycket för Bengt och ungdomarna att träna tillsammans.
– Vårt lag har fått stor uppmärksamhet. Jag har blivit bokad som föreläsare för att berätta hur vi jobbat med laget och fotbollstidningen Offside gjorde ett stort reportage om oss för några månader sedan.

Men uppmärksamheten är inte det viktiga för Bengt. Återigen är det ordet engagemang som dyker upp. Bengt har ett engagemang för klubben och de ungdomar som hamnat litet utanför på ett eller annat sätt.
– De svenska och afghanska ungdomarna har blivit vänner. Här har vi pojkar som klamrat sig fast under lastbilar för att kunna fly och fått lämna allt. Det är en verklighet som är väldigt avlägsen vår egen verklighet.

Bengt berättar att engagemanget kommer från glädjen att se andra människor bli glada, både föräldrar och ungdomar.

Söderås Journalen frågar lite försiktigt om det finns någon möjlighet att Bengt Andersson återvänder till Klippan för att träna Vedby/
Rönne eller Klippans FF.
– Nej, jag är 59 år. Jag har slutat som tränare många gånger men börjar alltid igen. Och just nu kan jag inte lägga av! Men jag följer såklart hur det går för Klippanlagen och går på match så ofta jag kan när jag är hemma för att hälsa på mina föräldrar eller min bror.

Till sist måste den engagerade idrottsläraren, lagledaren och Klippansonen säga adjö för denna gång.
– Jag kom aldrig iväg på fjällsemester när jag var ung. Den möjligheten ser jag nu till att alla elever i Simrishamn kan få. I 12 år har jag genom sponsorpengar och olika penga-
insamlingar sett till att en buss avgår till fjällen för de Simrishamnselever som vill. Så nu ska jag förbereda mig för den utfärden, bussen med 55 elever avgår 06.00 i morgon bitti, avslutar Bengt.

Och är du ute och vandrar i närheten av Herrevadskloster och hör hejaramsor både från BK Rönne, Tvärby If och Baskemölla IF eka över de ljungbyhedska slätterna, ja, då är det bara Bengt som är tillbaka hemmavid och sköter om föräldratorpet Alger. Då kan du stanna till och få en pratstund och kanske byta en eller två hejaramsor med honom!