Zignerat Zachhau

Min dotter har precis blivit ett år. Det finns så mycket otroligt och fantastiskt i det på en och samma gång. För det första: Hur var det innan lilla skrutt kom till oss? För det andra: Hur kan ett år ha gått så väldigt fort och samtidigt så sakta? För det tredje: Hur har det här första året varit?

BE, before Ebba, kunde jag lägga tre, fyra dagar på att hitta exakt rätt stilleben att ha i fönsterkarmen som skulle se så där avslappnat shabby, naturligt, snyggt och inredningstidningsmässigt ut att folk suckade av belåtenhet var gång dom kom hem till oss. Det hade jag inte behövt bekymra mig ett dugg om eftersom ”dotra” min helt sonika skiter fullständigt i mammas stilleben och med precision drar ner allt som finns i fönsterkarmen.

De första tre månaderna stod tiden stilla. Skulle den här nya, pyttelilla människan vara hos oss nu? Det var alltså jag som var mamman och min sambo som var pappan. Jag ville ropa på mamma och pappa, men det är ju vi som är det nu. Jag googlade på inbakad fläta för att se sådär harmoniskt vacker ut på mammaträffarna, när verkligheten innebar en frisyr på alla håll och kanter och bäbiskräk, lite här och där. Jag kommer ihåg första gången jag gick hemifrån utan bebis för att ta en promenad med hunden. När jag kom hem hade hormonerna gått bananas och sambon fick plocka upp mig från hallgolvet där jag ulkade fram.
– Buhu….Jag…buuuhuu… drog….buuuuuuuhhhuuu…..honom i kopplet…ulk och gråt.

Sen var det som om någon tryckte på en knapp, hormonerna hittade hem igen, fönsterkarms-stilleben och inbakad fläta var väl inte hela världen. Plötsligt har det gått ett år och mer och mer förstår man att det är vi som vet allra bäst vad som är rätt och fel för just vårt barn. Kan för övrigt utfärda en varning för alla nyblivna föräldrar: Gå inte i google-fällan. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat på familjeliv-sajten och trott att tillståndet för alla, inklusive hunden, varit livshotande, när jag egentligen bara sökte på potatispure.

Känslan av att ibland känna sig som världens bästa mamma och ibland som den sämsta, antar jag är något som kommer på köpet med föräldraskapet? Jag kan tycka att jag annars är ganska motståndskraftig när det gäller reklam, men riktad reklam till mig som förälder, där går jag på det mesta. Klart ungen ska ha nån slags napp som man stoppar ner maten i så hon inte kan sätta i halsen. Bärsjalar och bärselar vet jag inte hur många jag köpt. Har det funkat då? Bärsjalen fick vi aldrig rätt på, den satt för löst eller för hårt och var inte bekväm för någon. Sen läste jag en recension på en bärsele, 1500 kr fattigare kunde jag bara konstatera att det var tydligen något av det mest obekväma mitt barn varit med om. Det nöjda barnet i reklamen då, varför blev inte mitt barn nöjt, var jag en dålig mamma nu? Gråt på hallgolvet igen.

Det här första året har varit ett äventyr. Den nya bekantskapen med lilla humlan, spexaren, Vanheden, busloppan och allt vad vi kallar henne är en kärlekshistoria utan dess like. Nu är jag igång och jobbar igen och jazzfestival, konstutställningar och loppisbesök byts mot HIF-träningar och annat som pappan vill lära Ebbeluringen. Och känslan av att cykla hem till MITT alldeles eget barn, den är lika otrolig varje dag.