Renfana anonym, men vanlig – en ”odödlighetsbrygd”

Även om släktforskning och kulturhistoria brutit väg mot en bredare syn på historia, så är trots allt makthavares och nationers historia tunga inslag. Man allt kan hittas i växters historia.

Hur ser växten ”renfana” ut? Det är inte många som kan beskriva denna. Ännu färre om latinska namnet ”Tanactum vulgare” nämns. Men pekas växten ut då har de flesta sett den, där den står vid vägkanter och stigar. Denna anonyma, men vanliga fleråriga växt från Mellaneuropa har en mycket intressant historia. Latinska namnet ”Tanacetum” är grekiska och betyder odödlig. Det ansågs att en brygd av renfana var ”gudarnas dryck och bidrog till att göra dem ödliga”. Det svenska namnet ”Renfana” är en direktöversättning från tyskans ”Reinfarn” och betyder ”vägkantens ormbunke”. ”Munkfana” är växtens släkting.

Att ge odödlighet är myt. Faktum är att växten innehåller ett ämne som hindrar förruttnelse. I Egypten användes renfana vid balsamering. Även i vårt land har växten använts i samma syfte. För på 1600- och 1700-talet var det vanligt att lägga renfana runt döda för att skydda mot flugor och annan ohyra i väntan på begravningen.

Växtens konserverande egenskap har även använts för att bevara kött. Köttet gneds in med saft från renfana. Växten användes också för att skydda mot mal i klädskåp, torkade buketter hängdes i tak för att driva bort mygg och flugor. Det sägs att renfanan själv ”är odödlig”. Dels kan den torkas och bevaras dels är den svår att få bort då den slagit rot.

Inom folkmedicinen – även på apotek – har renfanan använts mot magsjukdomar, klåda, gikt med mera. Renfanbrännvin är uppskattat. Växten har använts som krydda. Inom växtfärgningen ger den en stark brandgul färg. Dock ska nämnas att växten är svagt giftig vid invärtes bruk.