Munkarna förde hårdost till Söderåsbygden

Ost började tillverkas för flera tusentals år sedan och blev en viktig föda på vintern i Norden. Munkarna utbildade en egen ”ostkultur” som de förde med sig, bl a till Herrevadskloster.

Det finns spår av osttillverkning som leder 10 000 år tillbaka i tiden.

Då handlade det om så kallad ”surmjölksost”, där surnad mjölk värmdes upp som innebar att fett och proteiner klumpades samman i en grynig massa som pressades samman för att få bort restprodukter i form av vassle. Det innebar att osten kunde lagras en tid. Att kunna lagra mat inför vintern var viktigt i
t ex forntida Norden, vars klimat skapade ”förrådsekonomi” – rikligt på sommaren, magert på vintern.
Osttillverkning, förutsätter tamboskap. En tillverkning som finns avbildad från Mesopotamien för 5 000 år sedan, finns nämnd i Bibelns GT. Det var en ostsort som påminner om det som idag kallas ”färskost” av typen keso, kvarg, Philadelphia.
Nästa steg i ostens historia var det sumeriska och egyptiska högkulturerna upptäckte – att ost kunde tillverkas av sötmjölk om löpe tillsattes. Det öppnade för nya produkter, idag kallad hårdost (30-50 procents vattenhalt). Sådan ost kunde lagras längre än ”surmjölksost”. Löpe finns i diande kalvars mage. Vid slakten kunde den tas tillvara. Hårdost blev under medeltiden ”fastekost” för munkar inom olika klosterordnar, som hade egen osttillverkning.
Osthistoriker är överens om att det främst var munkarna som förde hårdosten till Norden. I Söderåsbygden finns Herrevadskloster, vars munkar också tillskrivs att ha fört hårdost till denna bygd. Hårdost kan framställas i olika sorter. I Norden ville man ”ha ostsorter med sting”, som folklorist Jan-Övind Swahn framhåller. En ostdisk i dagens varuhallar har massor med ostsorter att välja mellan. ”Prästost”, ”Herrgårdsost”, ”Edamer”, ”Svecia” ses som de mest köpta sorterna.