Livegenskap – på Bjersgård in på 1700-talet

Att Sverige haft livegenskap är allmänt bekant. Men antas vara i ”forntiden”. Dock fanns detta inslag i vår historia så sent som in på 1700-talet – på Bjersgård.

Den danska adeln hade en helt dominerande ställning ekonomiskt, juridiskt och politiskt.

Så var det fram till 1658, då Skåne blev svenskt efter freden i Roskilde. Fullskaligt livegenskap fanns i Danmark – med flyttningsförbud, inte få göra något utan godsägarens tillåtelse och kunna säljas som ett kreatur. Veckodagsverksbönderna ägde inte ens sitt liv. Det fanns inte i Sverige. I Danmark försökte Christian II ändra på detta, för att minska adelns makt. Men 1523 fick han fly landet. Dock fick adeln inte sälja sina dagsverksbönder. Övrigt var kvar.
Efter freden 1658 ville danska adeln ha kvar sina privilegier. Det fick de, mot medverkan vid försvenskning av Skåne. Att märka: 30 procent av Skånes bönder gjorde veckodagsverk, mot sju procent i Sverige.
Kriget hade medfört att det fanns många ödegårdar. Dagsverksbönder fick ett till tre års befrielse för att ställa i ordning ödegårdar, som arrenderades. Det innebar att färre bönder fick göra hela jobbet på godsen. Det orsakade konflikt. Bönderna klarade inte både dagsverksjobbet och egna arrendejordbruket. Motdraget blev: Att säga upp sitt arrende och flytta till bättre förhållande. Då stod det klart vad som gällde: Ingen fick flytta utan godsägaren tillstånd, som inte gavs. Ingen fick sälja ägodelar utan tillstånd. Det slogs fast även av Kungl. Majt. Bönderna var fast. Konflikterna pågick på Bjersgård till 1708. Flyttningsförbudet försvann först 1740 då nye fideikommissarien Axel Erik Gyllenstierna tillträdde