Folkpension 100 årig – ”världens första för alla”

1913 beslöt Sverige införa en blygsam pension. Men det var ”världens
första för alla medborgare i en
nation” – en viktig ”sten” i landets välfärdsbygge.

Det sägs: Samhället är inte bättre än hur det tar hand som sina barn och äldre.

In på 1900-talet sågs Sverige som ”Europas fattighus”. Många barn och åldringar behandlades illa. Dock hade en form av pension funnits i landet sedan 1600-talet – för statliga tjänster, kallat gratial (årligt understöd). Präster och civila tjänstemän hade livstidstjänster. 1818 infördes pensionsrätt vid 70 år, som sänkte till 67 år 1907. Präster fick dock inte pensionsrätt förrän 1910.
Arbetarklassen växte, krav ställdes på sociala reformer. Ett krav gällde pension – i en riksdagsmotion 1884 av liberalen S A Hedin. Förebilder fanns. Tyskland var en. Danmark en annan, som införde pension 1891. Efter många diskussioner och många utredningar beslöt Sverige 1913 införa ”lagen om allmän pensionsförsäkring”, från 67 år. Den var för alla. Det hade ingen annan nation.
Pensionen finansieras genom egen-
avgift och genom skatt efter inkomstprövning. Bara få procent utgick i pension. Första utbetalningarna gjordes 1914 – mellan 40 och 190 kronor per år. En kavaj kostade då 40 kronor.
Riksdagen antog ”lagen om folkpension” 1935, men fattigvård fick träda in. Först 1946 beslöt om folkpensionen som räckte, utan fattigvård. 1959 beslöts om ATP. Socialdemokratiska linjen räddades av en avhoppad folkpartist. 1970 sänktes pensionsåldern till 65 år.