Söndagsskola – borgerlig och kyrklig

1851 började söndagsskolrörelsen i Sverige, efter engelsk förebild. Syftet var att sprida kristna budskapet bland barn. Tidigare fanns borgerliga söndagsskolor, som den i Riseberga 1814.

Söndagsskola sammanknippas med att sprida det kristna budskapet. Även borgerliga söndagsskolor fanns – för att lära barn läsa och skriva. 1842 krävdes fasta skolhus, kringvandrande lärare försvann. Kyrkan ansvarade för barns läskunskap. Söndagsskolor hölls i kyrklokaler, för alla barn som ville. Riseberga hade söndagsskolan 1814, enligt prosten Schönbecks årsberättelse, och skolhus från 1832.
Frikyrkorörelsen blommade upp: Hur sprids kristna budskapet till barnen? Svaret blev via söndagsskolor, för olika åldersgrupper. Det började i Skottland och England. Spred sig. Söndagsskolan nämndes i Sverige, något försökt gjordes. Svenska kyrkan var starkt emot. Det blev svårt. Några reste till England och tog del av verksamheten. Pionjären var folkskollärare Per Palmqvist. 1851 var han på världsutställningen i London, kom i kontakt med och deltog i söndagsskolor. Det öppnade hans syn, idén togs till Sverige och söndagsskola öppnades. Han spred idén, andra tog vid bl a Mathilda Foy och Betty Ehrenborg. Inte alla svenska präster var emot. I Mjällby i Blekinge fanns kyrkoherde Hans Birger Hammar. Han var för söndagsskolor. Utvecklingen gick inte att stoppa, som i Söderåsbygden. Läraren Jöns Handberg öppnade söndagsskola redan 1858 i Gråmanstorp, som fanns något år.
Från Helsingborg kom H Östrand till Åby (Klippan). Han tog initiativ till söndagsskola 1875, som fick filial i pappersbruksområdet – där lokal uppläts. Missionsföreningar i mängd uppstod. Varje förening hade söndagsskola: Klippan, Kvidinge, Källna, Starby, Tranarp, Ö Ljungby, Stidsvig, Riseberga, Röstånga, Perstorp, Oderljunga, Ulvs. ”Söndagsskolrörelsen” var igång. I mitten av 1900-talet började tillbakagången.