En genuin Klippankonstnär

Den som en gång träffat Klippankonstnären Anders ”Jösse” Jönsson, glömmer aldrig bort honom. Det långa håret och det vildvuxna skägget i kombination med en ordrik svada som ogärna tar den snabbaste vägen från A till B gör att han säkerligen lämnar ett bestående intryck hos de flesta han möter.
– Jag höll mycket låda redan som barn, och var livlig i skolan. Jag tänkte väldigt mycket och de tankarna kom ut väldigt snabbt genom munnen – och så är det väl fortfarande,
skrattar han.

Utställning i februari

Anders är aktuell med en utställning på Klippans Bibliotek under hela februari månad. Det är vernissage den 1 februari mellan 13-16. Innan jul tog han emot ett kulturstipendium på 8 000 kronor från Klippans kommun.
– Det var roligt med stipendiet från kommunen, det är första gången jag får något sådant. Pengarna kommer att gå till att finansiera mina utställningar.

Slutade skolan i förtid

Anders är uppvuxen på ett lantbruk ute i Stora Björket mellan Klippan och Ljungbyhed. Skolgången gick via Vedby skola till Bofinken och Snyggatorp, men avslutades i förtid. Anders hade läs- och skrivsvårigheter, stammade och var dessutom väldigt vetgirig och ifrågasättande. En kombination som inte klickade hundraprocentigt med dåtidens lärare, om man ska uttrycka sig försiktigt.
– Jag stämplades som ”dampig” och fick ta mycket skit från lärarna. När jag var 14 år hoppade jag av skolan och fick ett jobb på Lövdahls Mekaniska i Ljungbyhed. Det tog en halvtimme att cykla till Ljungbyhed, men det gjorde jag en hel vinter. Jag arbetade där i ett år, men när det blev dags för löneförhandling och jag ville ha 10 kronor i timmen men blev erbjuden 8 kronor samtidigt som alla andra hade 21 kronor då tackade jag för mig.

Valde fel väg

Tiden på Lövdahls gjorde i alla fall att Anders kunde spara pengar så att han kunde köpa en moped, vilket gjorde det lättare att förflytta sig. I tonåren umgicks han i raggarkretsar, i samband med detta valde han, som han säger, fel väg.
– Jag vill inte skylla på någon annan, allt var helt och hållet mitt eget fel. Det blev lite ”tjyveri” med inbrott i fabriker och arbetsbodar, och sedan körde jag en del olovligt eftersom jag inte hade körkort. Det är ett lass jag får dra med mig, och som jag tar avstånd från idag.

Sex år i Norge

I vuxen ålder har Anders varit Klippan, och det egna huset i Forsmöllan, trogen, så när som på sex år i Oslo kring millennieskiftet. Där arbetade han som murare, snickare och anläggare, och trivdes som fisken i vattnet.
– Första gången jag åkte taxi frågade chauffören var jag kom ifrån. ”Det är vi som kör ubåten”, svarade jag. Det låg ju en rysk ubåt på grund vid norska kusten då. ”Den håller” sa chauffören och frågade vart vi skulle. Norge är ett härligt land där människorna har humor, det märkte jag tidigt. Jag fick mycket norska vänner, det var nästan så att de här hemma var oroliga för att jag skulle bli norrman på heltid, säger Anders med ett leende.
Så blev det emellertid inte. Anders kom hem till Klippan igen 2003. Anledningen till Norgeflytten var att han ville betala sitt hus i Forsmöllan, och dessutom få ihop ett startkapital för att kunna utöva sitt konstnärskap på heltid. I samband med flytten hem till Sverige åkte han på en skattesmäll där han förlorade pengar, men nu, ett drygt decennium senare, är huset betalt.
– Jag har inga lån på huset överhuvudtaget. Det känns skönt i dessa tider.

Associerar fritt

Anders har haft det ekonomiskt tufft genom åren, men har alltid satt en ära i att klara sig själv. Några socialbidrag har han aldrig velat ha.
– Jag brukar säga att jag är en gräsrotskonstnär. Jag klarar mig på egen hand och vill inte leva på någon annan. Har man lite pengar så har man, då får man söka anpassa sig efter det.

Så kommer vi då fram till det där med konsten. Att i text beskriva hur Anders är som konstnär eller hur han ser på sitt konstnärskap är inte det allra lättaste. Och han är inte helt förtjust i att förklara det heller. Konst är så pass komplicerat att det inte går att koka ner till en eller två begripliga meningar.
– Jag tänker bland annat väldigt mycket på samhället och demokrati ute i världen när jag målar. Ofta har jag en tanke jag utgår ifrån, och sedan associerar jag fritt utifrån den, och då kan det bli precis vad som helst, mindre bra eller mycket lyckat. Ibland frågar folk ”hur kan du rita det som du ritar?” Och det kokar man inte ner till två meningar precis, om det överhuvutaget går att koka ner till ord. Nej, då är det lättare med bilder.

Bästa sättet att bilda sig en egen uppfattning om det Jönssonska konstnärskapet? Givetvis att besöka utställningen på biblioteket i februari! Och kanske till och med få med sig en tavla hem!