Gladan – Söderåsbygdens synligaste rovfågel

Gladan, med den V-formade stjärten, har sedan ett 15-tal år blivit Söderåsbygdens synligaste rovfågel, som inte drar sig för att glidflyga på spaning över centralorter som Klippan.

Namnet ”glada” kommer av fornnordiska ordet för just glidflyga. Två arter finns i vårt land: Brunglada (Milvus migrans), världens mest spridda rovfågel, men ovanlig i Sverige. Rödgladan (Milvus milvus), spridd från Nordafrika, Europa mot Ryssland med nordgräns i Sverige. Den är vanlig i Skåne – igen, sporadisk i övriga södra landskapen. Arterna har funnits i landet i kring 8 000 år. Antalet har varierat från ”synnerligen vanlig” till ”nästan utrotad”. Klimat, tillgång på föda, utropningskampanj påverkade. Gladan var tidigare flyttfågel. Nu stannar den. 1980 var den ovanlig i Skåne, 2010 uppskattas till 500 par. Ändrade beteende, tillgången på föda (t ex trafikdödat vilt) och stödutfordring. Projektet ”Rädda Gladan” blev en succé som var igång under 1980-talet och gav så bra resultat
att även Skottland kunde få önskad hjälp från Skåne.
Forntidens varma klimat i årtusenden, där lövskog och ängsmark dominerade långt upp i landet gjorde gladan till en vanlig rovfågel. Gladans återkomst efter flyttningen gjorde den till ”vårens förkunnare”. Det gladde. Men det gjorde inte gladans beteende – att komma lågt glidflygande och ta höns-, ank- och gåskycklingar ur jordbrukets hönsfågelhållnings ”matbord”. Fågel blev hatad och förföljdes längs flyttvägar och vid häckling. Gladan höll på att utrotas. Larm slogs i början av 1900-talet, fridlysning kom 1919 som räddade arten. Senare gick miljögifter hårt åt arten. Utrotning hotade vid 1960-talet. Räddningsinsatser sattes in och blev lyckade – tillsammans med fågelns ändrade beteende: Att ha blivit stannfågel. Idag ger gladan en glad upplevelse i Skåne – dess huvud-område.