Bygdegården – ”folkets festplats”

Fester och sammankomster är lika viktigt på landsbygden som i staden. Men stadens möjligheter till lokaler saknas på landet. Därför uppfördes bygdegårdar i föreningsregi, som i Söderåsbygden.

På 1800-talet förändrades samhället; med skiftesreformen, industrialismen, nya järnvägar, städerna växte, nya tätorter uppstod. Samlingslokaler behövdes. I städer och större tätorter uppfördes Folkets Hus. Landsbygden missgynnades. Behov fanns av lokaler för sammankomster och fester. Det blev landsbygdens ungdomar, ofta från ”SLU” och ”JUF”, som ordnade samlingslokaler – ofta ideellt – som drevs i föreningsregi.
1900-talets första årtionden blev bygdegårdsrörelsens tid. Då uppfördes många bygdegårdar i landet, som pågick ytterligare ett antal år, fick en nedgång, men tog åter fart. På 2000-talet är åtta medlemsorganisationer anslutna till ”Bygdegårdarnas Riksförbund”, som bildades 1944: LRF, Centerpartiet, Centerkvinnorna, CUF, Studieförbundet Vuxenskolan, Förbundet Vi Unga, Riksförbundet Sveriges 4H och Jordbrukarna.
Bygdegårdarna ska vara och är en tillgång för alla. Varken religiösa eller politiska hinder ska finnas för att få hyra lokaler. Ofta passar bygdegårdar utmärkt för även fester i privat regi.
Äldsta bygdegården i tidningens spridningsområde finns i Ö Ljungby, som uppfördes och invigdes 1930. Yngst är bygdegården i Ljungbyhed, invigd 1991 som varit hemvärnsgård och medborgarhus. I Gråmanstorp lades skolan ned 1964, byggnaden såldes och kunde 1968 invigas som bygdegård. Röstånga bygdegård invigdes 1991.