Tågresor – hot mot hälsan

Att vi kan färdas med supersnabba tåg ter sig naturligt. Annat var det för bara 150-talet år sedan. Då antogs tågresor upp mot 50 km/tim äventyra hälsan.

Redan på 1700-talet fanns spårledda transporter. Hästar var dragkraften. Större dragkraft önskades. Den kom med mobila ångkraften. Det gav järnvägstrafik först i England, som spreds över Europa. Sverige var sena. Danmark och Norge var före. Förslag om järnväg hade lagts fram i riksdagen redan 1829. Men det blev stopp i ”kanalerna och vattenledernas land”.

I Adolf von Rosen hade Sverige en internationellt meriterad tekniker, som bl a hjälpt länder med stora projekt. Han fascinerades av järnvägsdrift. 1845 uppvaktade han Oscar I
och argumenterade så väl för byggande av järnvägsnät att kungen gav klartecken, utan riksdagens eller berörd myndighets hörande. Det blev protester, särskilt som stora kanalprojekt planerades. Hälsan togs upp. Det varnades i riksdagen för andningssvårigheter, att dö i kupén, hjärnskador ”bara genom att titta ut från tågfönster” redan vid 30 km/tim. Sågs som dumt att lägga järnvägsspår i ”skog och marker”. Risk för stölder av spårbitar fanns. Riksdagsmajoriteten avfärdade varningarna.

Problem uppstod med finansieringen. Järnvägsprojektet fick kortas – till mellan Köping och Hult. Landets första normalspåriga järnväg invigdes 1856. Det var inte von Rosens järnväg. Den blev bara ”tvåa”. Sträckan Örebro – Ervalla kom före. De korta järnvägssträckorna öppnade för utbyggnad av landets stamnät, som Oscar I utsåg Nils Ericson till projektledare för. Satsningen blev den relativt dyraste i landet någonsin, som kostade 103 miljoner kronor (statsårsbudgeten var 30 miljoner). Pengar fick lånas. Sverige fick en stor statsskuld, som först blev slutbetald 1915.

Järnvägen mellan Helsingborg och Hässleholm invigdes 1875. Det var förhållandevis tidigt.