Zignerat Zachhau

Hallå vad tre månader i ett liv flyger förbi snabbt! Först kändes det som en evighet tills jag och min man skulle gifta oss. Plötsligt var den dagen här och vi gifte oss. Två dagar senare åkte vi till USA. Tio dagar på stekheta Kaui, Hawaii och sen resten av tiden i Colorado. Vi har bott i den lilla, charmiga, fantastiska byn Estes Park. Det har varit tre månader fyllda av äventyr, vardag, fritid, avkoppling, träning, slagsmål med samvetet om maten som man kan och inte bör äta för mycket av, vacker natur, spännande djur, utflykter och mycket mer.

Nu återstår att packa väskorna. Jag är av typen “det löser sig” och har handlat en utklädningsdress i form av en häst till min dotter, massor av kläder, tjocka vinterjackor, indianinspirerade ponchos, termobyxor, skor till mig och min dotter, mer kläder, smink, leksaker, presenter och MYCKET, mycket mer. Min make har lite försiktigt försökt påpeka att jag kanske ska fundera lite på hur jag ska få hem sakerna. – Manana, manana baby, har jag sagt då. Det kommer antagligen sluta med att jag sitter och gråter och han får packa väskorna (ja, i plural) till mig. Dock tycker jag att jag lagt band på mig själv. Hittade tre stora, lysande plastflamingos att ha utomhus med tomteluvor som jag ÄLSKADE. De köpte jag inte för de skulle ta för mycket plats i resväskan. Vuxet gjort tycker jag. Blir det minsta centimeter över i någon väska så köper jag dem!

Nu vet jag att detta kanske låter överdrivet klyschigt, men faktiskt varje dag har jag känt tacksamhet över att kunna göra detta med min familj. Att vi tog chansen, vågade och åkte iväg. Tycker du det låter för helylle kan jag trösta dig med att i denna lyckliga bubbla har jag också: suttit på trottoaren utanför lågpriskedjan Walmart och bölat, räckt finger åt de annars så heltrevliga amerikanerna när jag kört bil, längtat efter det trygga och välbekanta Klippan och åkt ner och satt mig på kafé och sagt att jag skulle skriva när jag egentligen bara ville vara ifred litegrann för det var väl själve fan vad vi har spenderat tid tillsammans. Men ändå, tre månader fyllda av tid tillsammans och äventyr att minnas och delas.

Det har hänt mycket på de här tre månaderna. Ebba, min dotter, har fyllt två år. Hon snackar oavbrutet och har åsikter om allt. Det har hon säkert efter sin far. Jag och min familj har träffat många spännande människor som korsat vår väg. Världen är så spännande! På kvällarna har vi tittat på Alaska: The last frontier. Familjer som flyttat rakt ut i vildmarken för att leva självförsörjande. Kanske är det nästa äventyr……