Svan – jaktbyte och festmat

Att se en knölsvan glidande omkring i en damm är en skönhetsupplevelse. Fågeln är utbedd över hela landet, men sparsamt förekommande. Annat var det förr…

Knölsvanen har funnits i landet i 8 000 år. Antalet har varierat kraftigt, varit utrotningshotad, där fridlysning blivit räddningen. Dock hölls tama svanar i slottsparkdammar.

Knölsvan – även sångsvan – har varit jaktbyte och festmat. Transmaken betonas av dem som ogillade svan. Andra talade om delikatess. Under 1600-talet var jakttrycket stort. Utrotning hotade. Ett kungligt dekret utfärdades, som hotade med dödsstraff för dem som dödade svan inom tio mil från Stockholm. Det följdes upp med lokala jaktförbud.

Vanligen sköts svan. Men att fånga och slakta svan under den period då den fällde fjädrarna, och inte kunde flyga, gav störst byte. Carl von Linné berättar om en svanjakt i Skåne, i sin ”Skånska resa” 1749, där bytet blev 300 svanar Det finns beskrivningar på större ”jaktbyten” under 1800-talet. Det kraftiga jakttrycket samt utdikning av våtmarker – och konkurrensen från sångsvan – gjorde att antalet knölsvanar minskade. Sista vilt häckande knölsvanen sköts i Skåne 1923 – i Krankesjön. Fridlysning följde 1926. Svanar släpptes ut. De senaste 30 åren har antalet ökat. Av Sveriges Ornitologiska förenings inventering, redovisas 2012 att 7 500 häckande par finns i landet, varav 500 i Skåne.