”Romersk beta” – populär kost

Rödbetan ses ofta som svensk. Ursprunget finns dock i den vildväxande betan, som odlades så tidigt som för 4 000 år sedan – i Medelhavsområdet.

Även om rödbetan odlats i många år, var det först kring år 200 som den nämns första gången i skrift i Italien. Den var ett uppskattat inslag i kosten i Romarriket, varifrån den spreds över Europa. Ända in på 1500-talet gick rödbetan under benämningen ”romerska betan”.

Det finns ett antal olika ”rödbets-arter” med olika färger, som gula, vita och till och med polkagrisrandiga. Dessa är ofta sötare än rödbetan. Rödbetan är tvåårig växt, men odlas bara som ettårig. Då blir betan så som den användes i kosten. Det är inte underligt att det antas att rödbetan har sitt ursprung i Norden. För i t ex Sverige är rödbetan mycket vanlig i hushållet – som inkokt, inlagd eller som råkost.

Som alla känner till så innehåller rödbetan ett starkt färgämne, som bl a kraftigt färgar urinen. Men den innehåller förhållandevis lite karoten (samlingsnamnet på olika naturliga färgämnen som bl a morötter, nypon och äggula), däremot mycket järn och C-vitaminer. Dessutom kan nitrathalten ibland vara hög och bör inte ätas i stora mängder.