Advent – ger försmak av julen

Advent i Sverige vill ge försmak av julen. ”Första söndagen i advent” har blivit en av de största kyrkliga högtiderna, med mycket glädje, massor med ljus, musik – och fyllda kyrkor.

Adventsfirandets rötter går tillbaka till 300-talet och firandet av Jesus dop på epifaniadagen (trettondagen). Advent var en förberedelsetid med 40 dagars fasta (sex veckor). Då det beslöts att Jesus födelsedag var juldagen – ett datum valt för att neutralisera ”hednahelgen jul” – minskades fasteperioden till fyra veckor och nuvarande adventsindelning uppstod. Snart var Jesus dopdag glömd. Det höll även advent på att bli.

För i äldre svensk folklig tradition spelade advent som kyrkligt inslag en underordnad roll och nämndes inte ens i skildringar av svenskt folkliv. Så var det även under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Men det skulle ändra sig. Sverige fick en ”ljusrenässans”. På 1920-talet blev första söndagen i advent en stor högtid. Förklaringarna var flera: Människor ville ha en försmak av julglädjen, med allt vad det innebär utan själva matupplägget. Handlarna skyltade, kulörta ljus gav färg i höstmörkret. Det gav glädje bland människor på landet och i städerna, som dessutom väl anknöt till ”hednafesten” – ljusets seger över mörkret.

Med tiden kom olika adventsinslag, ofta från Tyskland. Ett var adventsgranen med de 28 ljusen – sju tändes varje söndag – som blev dagens ljusstake med fyra ljus. Nuvarande sed var ärkebiskop Nathan Söderblom upphov till, som tändes första gången i Svenska kyrkan i Paris 1896. Adventskransar kom, adventsstjärna genom Julia Aurelius 1912.

Adventskalender kom 1920 genom Henny Mörners initiativ. Den blev programinslag i radio och TV. TV bytte namnet från advents- till julkalender 1972. Numera är förste advent stor högtid, resten nedtonat och till en del glömt.